[QUOTE]Om du inte vill ha jakt så är det dumt att köpa en hund som är framavlad för sånt. Visst går det nog att skola om dom, men varför skaffa sig mer jobb än nödvändigt? Dessutom så är ju en jakt hund avlad just för att jaga. ( har en själv )
[QUOTE]
Jag håller inte helt med, allt beror på vilken typ av jaktras det är. Drivande och ställande hundar bör man undvika om man inte jagar, och förmodligen även fågelhundar, som är alltför speciella. Men det finns jaktraser som kan kan bli utomordentliga sällskapshundar, just på grund av sina nedärvda egenskaper
De framavlade beteendena hos olika raser är intressanta, eftersom de faktiskt existerar naturligt hos en mycket hög procent av individerna inom samma ras, och lätt kan förstärkas genom uppfostran/dressyr. Det är betydligt lättare att lära en retriever apportera än en älghund eller stövare t.ex. men jag tror det skulle vara mycket stora problem att få retrievern att ställa en älg.
De stötande och apporterande raserna är faktiskt lite speciella när det gäller dresserbarhet. Retrievers t.ex är framavlade för att inte visa intresse för oskadat vilt, bara döda eller skadade djur. De retrievers jag haft har fungerat just så; de har aldrig visat något som helst intresse för levande vilt, men ofta spontanapporterat döda djur - vilket kan vara lite äckligt, men ändå intressant. Deras absolut främsta drift är att apportera, en retriever som är glad springer nästan alltid och hämtar någon sak att ha i munnen.
Spaniels är främst framavlade för att vara uppmärksamma och lättdresserade, eftersom jakt med stötande hund kräver en lydig hund som arbetar i nära kontakt med föraren. En väldresserad jaktspaniel går aldrig mer än 30 meter från föraren vid sök, den sätter sig utan kommando vid uppflog och skott, och den apporterar inte utan kommando. Jag skulle vilja se den som kan lära en stövare detta, men hos de flesta spaniels finns grunden inavlad från start, nämligen en vilja att vara nära föraren, att hålla ögonkontakt och att vilja vara till lags.
Det är därför som somliga rasgrupper faktiskt är lättare att dressera än andra; spaniels är ett exempel, vallhundar ett annat, eftersom även dessa förväntas utföra komplicerade uppgifter i nära kontakt med föraren. Det är ju inte någon slump att en majoritet av framgångsrika bruks- och agilityhundar numera är Bordercollies.
Problemet med alla de lättdresserade, livliga raserna, som egentligen är gjorda för arbete, är att de kräver mycket meningsfull sysselsättning för att må bra. Promenader är inte nog, de behöver sysselsättas med något som åtminstone liknar deras ursprungliga uppgift och tränar deras 'intelligens'. Kort sagt, de vill att ägaren ägnar sig åt dem så mycket som möjligt; dresserar, tränar eller bara leker med dem. En hund av denna typ bör inte lämnas ensam många timmar om dagen.
Alla hundar bör naturligtvis dresseras, åtminstone tillräckligt för att uppföra sig hyggligt ihop med människor och andra djur. Men somliga raser GILLAR verkligen att bli dresserade, och det gör allting mycket lättare.
Det är faktiskt inte särskilt svårt att lära en spaniel att inte jaga, om man bara börjar tidigt och är konsekvent. Försök samma sak med en katt någon gång...
nån som kan många hundar, en som passar mig
01-07-2004, 17:31
