Måns mobbades till döds, Mobbningen finns dokumenterad Alternativ

[Skatmor]

13årige Måns mobbades till döds

LERUM. Måns, 13, drömde om att bli musiker.
Men drömmen gick aldrig i uppfyllelse. Han tog sitt liv efter sex år av ständig mobbning.
- Om vi ska se någon mening med att Måns är död måste vi se till att sådant här inte upprepas igen, säger pappa Claes Jenninger.
Mobbningen av Måns Jenninger finns dokumenterad på ett kusligt sätt av de två skolorna där han gick, Almekärrsskolan och Torpskolan i Lerum
utanför Göteborg. Nästan 100 sidor fulltecknade med beskrivningar hur den verbala och fysiska misshandeln gick till.
- Detta fick vi inte ta del av förrän Måns var död, säger
Claes Jenninger.
Måns Jenninger blev 13 år gammal.  
"Tänkte sekretessbelägga"
- De hade tänkt att sekretessbelägga hela saken så vi var tvungna att anmäla skolorna till skolverket.
I går fick Lerums kommun svidande kritik av skolverket för att de inte tagit Måns lidande på allvar.
- Skolverket säger ju att det inte var något fel på Måns utan det var skolan som gjorde fel. Han har fått lite upprättelse, säger Claes.
Redan i andra klass började mobbningen. En av de kamrater han tvingades gå till skolan med lämnade honom inte i fred.
- En dag kom Måns hem och berättade att kompisen hade beskrivit 18 olika sätta att avrätta honom på, berättar Claes.
Bara de första åren berättade han hemma om sitt helvete.
- Men de sista året såg han att inte ens vi föräldrar kom någon vart med skolan. Sen sa han inget, säger Claes.
- Han ville skydda oss hela tiden.
Både han och hustrun Anne-Marie Axelsdotter Jenninger går sjukskrivna sedan den 25 april i år, dagen då Måns inte orkade mer.
Hittar ingen tröst
Som så många andra föräldrar till barn som har begått självmord känner de en enorm skuld. De bor med sonen Kasper i ett vackert gammalt hus i Lerum.
Det ångrar de i dag.
- Vi skulle ha flyttat för Måns skull. Vi sökte andra skolor men han fick ingen plats.
Ännu har familjen inte hittat någon tröst i tillvaron. Det hjälper lite grann att prata om vad som har hänt. Och även att läsa hur andra föräldrar mist ett barn på samma sätt.
- Men tomheten och saknaden blir ju bara värre. Han är död varje morgon när jag vaknar, säger Claes Jenninger.
Något som är svårt för Claes och Anne-Marie att förlika sig med är att skolan inte accepterade Måns.
- De tyckte inte om honom. Det var Måns som skulle ändra sig.

Vid läsningen om denna tragiska händelse när ett barn tar sitt liv på grund av mobbning under flera år så kan man bli rasande och djupt upprörd när det framgår att skolledningarna tydligen suttit med händerna i kors och låtit mobbningen fortgå år efter år utan att lyfta ett finger för att hjälpa den mobbade 13-åringen. Eftersom mobbningen finns dokumenterad på de två skolorna så borde det väl dyka upp i medvetandet hos skolledningarna att de borde och hade skyldighet att åtgärda och stävja mobbningen.
Eller är det så bedrövligt och djävulskt att den som blir mobbad i dagens skola får skylla sig själv ??


Expressen

[Gillan]

Det är ju bara så fruktansvärt.Det värsta är
att det inte är första gången det händer. Och
förmodligen händer det igen.

Det finns ju hur många mobbade elever
som helst som sökt hjälp, men skoorna slår ifrån sig
med att det inte är så farligt.Eller : Att dom
har inget sett.

När ska skolorna lära sig att ta sitt ansvar

[Castea]

Får mig att tänka på många saker:

* Mobbade barn tvingas bli vuxna i förtid för att kunna försvara sig.
* Just detta att han aldrig sa något till sina föräldrar eller någon annan vuxen. Jag gjorde samma sak som barn och mobbad, knep igen och log och sa att allt var perfekt när mina föräldrar frågade om jag var mobbad.
* Jonas Gardells "En komikers uppväxt" - om ett barn som begick självmord p g a mobbning.
* Befogat att införa straffrätt för minderåriga???
* Friends

Rör upp mycket inom mig, som sagt.

[birgitek]

Det är så förfärligt att jag saknar ord. Kan helt enkelt inte förstå varför dom vuxna på skolan inte gjorde något
Birgit Ek

[Gillan]

.
* Just detta att han aldrig sa något till sina föräldrar eller någon annan vuxen. Jag gjorde samma sak som barn och mobbad, knep igen och log och sa att allt var perfekt när mina föräldrar frågade om jag var mobbad.

Rör upp mycket inom mig, som sagt.

Och varför gjorde du inte det?
Har du frågat dig det?
Var det för att skydda dina föräldrar,
eller var det för att du "visste" ; att om
du skvallrade skulle det bara bli värre?

/Evgeni

[Castea]

Självklart sa jag inget till mina föräldrar för att skydda dem från bekymmer. De hade redan sådana stora bekymmer med min syster så jag föll automatiskt i rollen som duktiga "osynliga barnet".

Man har väl ofta svårt att berätta för någon att man inte duger som man är i andras ögon också? Skamkänslor.

[Hannele]

Eftersom mobbningen finns dokumenterad på de två skolorna så borde det väl dyka upp i medvetandet hos skolledningarna att de borde och hade skyldighet att åtgärda och stävja mobbningen. L]

Föräldrarna till mobbarna visste det också. Vad gjorde de? Pratade med sina barn? Ibland vill skolan flytta mobbarna, men mobbarnas föräldrar sätter sej ofta på tvären och skyddar sina barn. Skolan kan inte göra något i ett sådant fall. Det är alltid den som är mobbad, offtet, som får flytta.

[Gillan]

Det är ju ännu värre när inte mobbarnas
föräldrar tar på allvar, vad deras barn håller
på med . Det är ju ialla fall dom som
har störst schans att göra någonting.
Jag menar, vad bryr sig mobbarna, i fall
deras egna föräldrar inte bryr sig

Jag blir så arg så jag vet inte vad jag ska säga.
Det är ju vi som föräldrar som har det yttersta
ansvaret för våra barn. Och om inte vi gör nåt
åt saken? Vem ska då lyckas med att göra det?

[Lars-Olof Arvids]

När jag var mobbad skolelev var jag inte direkt rädd för att prata med vuxna om saken. Jag minns till och med en gång då vi diskuterade mobbing i klassen. Men vad hjälpte det? Mobbarna och deras kompisar var ju i majoritet - ingen vågar ta den mobbades parti, för då riskerar man ju att själv bli mobbad och utfryst. Och majoriteten har ju alltid rätt, eller hur?

Olle

[Castea]

Och majoriteten har ju alltid rätt, eller hur?

Ja, tyvärr är människan ofta som djuret: stöter ut den avvikande ur flocken.

[Gillan]

Ok, jag blev också mobbad. Ända upp i sjätte klass.
Då kom en dag då måttet var rågat.
Jag blev anklagad för stöld och de som anklagade
mig visste inte om att jag hörde vad de sa.

Men jag såg efter sex år av trakasserier helt enkelt
rött . Och då menar jag riktigt rött.

Jag slog, och jag slog blint. Det fanns ingen hejden på
mitt raseri. Det var flera lärare som fick ta bort mig
från de stackars offren .

När de frågade mig vad jag höll på med svarade jag bara
att jag gav igen för de sista sex åren och att det fick
vara nog nu.

Jag kan lätt återuppleva det raseri jag kände som om det
var igår.
Men det var ALDRIG nån som gav sig på mig igen.
Och det var heller ingen som mobbade någon i min
närhet.
Så arg har jag aldrig mer behövt bli. Bara synd att
jag inte blev det tidigare.
Mobbing är så fruktansvärt så det finns inte ord.
Och det är allas vårat ansvar att det inte händer.

Tack för ordet, från en mycket upprörd

Evgeni

[Björken]

Blev också mycket ledsen när jag läste om Mäns i tidningen.
Har ett barnbarn som blev mobbad hela sin mellanstadietid utan att någon från skolan tog ett ordentligt tag i det.
Föräldrarna påpekade flera gånger för skolan att något inte var ok, men inget gjordes. Det var ju med honom som så många andra har sagt att han talade inte om själv hur illa det verkligen var hemma. Men lillasyster berättade det hon såg och försökte vid flera tillfällen hjälpa honom.
En morgon när mamman kom hem från sitt nattjobb hade han och lillasystern haft en uppgörelse om att komma upp ur sängen i tid och han var ledsen och upprörd över att hon inte skyndade sig. Då sa mamman men snälla Lucas du behöver inte ta på dig det ansvaret, du är alltid så snäll och gullig mot alla.
Då brast allt inom honom och han grät hejdlöst och sa att "hur kan ni tycka så mycket om mig, jag som är så äcklig". Sedan forsade det ur honom allt som hänt.
Mamman försökte förmå honom att stanna hemma från skolan den dagen för att hon skulle hinna ta kontakt med skolan än en gång och påpeka att nu får det vara nog.
Men han ville inte stanna hemma, han tyckte att det var hans plikt att gå till skolan för det är där man lär sig en massa. Arma barn!
Min dotter ringde mig och berättade allt och då tog det hus i h-vete helt enkelt. Jag tog kontakt med både rektor, skolledning och utbildningsnämnden för att klargöra att det faktiskt var deras ansvar att göra något åt det. Skolledaren reagerade kraftigt och gick på rektorn för skolan och talade om att det låg på hennes ansvar att ta tag i detta.
Men vad hände, jo visst, mamman följde med Lucas till skolan och det blev en massa diskussioner fram och tillbaka, det togs upp i klassen där mamman berättade allt för dem. Mobbarna fanns i hans klass. När hon träffade rektorn var rektorn mycket upprörd över att jag hade som hon uttryckte det gått förbi henne och talat med skolledaren hon t o m sa att och jag som tyckt så bra om din mamma.
Det blev bättre men inte bra och det var inte så lång tid kvar på mellanstadiet och här är det så att man byter skola när man kommer till högstadiet. Vår förhoppning var att det skulle bli bra när han kom dit med nya klasskamrater mm. Vad tror ni då händer, jo då sätter de honom i samma klass som hans mobbare och trots livliga protester från föräldrarna så är det enda de får till svar att jo men vi ser hur det går, alla har ju blivit lite äldre.
När jag frågade Lucas några dagar innan han skulle börja högstadiet hur han tyckte att det skulle bli att komma till högstadiet fick jag det mest hemska svar som jag kan tänka mig; Mormor, det är ju bara 3 år sedan är det över.
Mycket riktigt det blev som vi befarade, han hann inte mer än komma dit förrän det var igång igen.
Men denna gången var vi själva ju mycket uppmärksammade på det och tog direkt kontakt med skolan och klargjorde för dem att gör ni inget nu så kommer vi att plocka ut från skolan. Tack och lov var man av en annan syn på högstadiet mot mellanstadiet, där man hela tiden förnekade att man hade problem med mobbning, och de tog tag i det på en gång och han fick visserligen lov att byta klass, vilket egentligen inte är riktigt att offret ska behöva byta, men i detta fallet var det bra.
Mobbningen slutade, han fick kompisar som ställde upp på honom, och vi hoppas att det inte satt allt för djupa spår i hans liv.

[Sulawesii]

Det gör mig så ont att inte mobbing tas på allvar.... Varför gör det inte det?
Den grundskola jag gick på accepterade inte mobbing. Visst förekom det någon gång ibland (sällan), men då det uppdagades hände det saker! Det var ingen bemedlad skola eller så, bara en massa engagerade lärare med en sträng, empatisk och ännu mer engagerad rektor.

[Björken]

Det är som du skriver Sulawesii att det kräver engagerad personal. Det är ju alltid lättare att blunda, då behöver man inte ta i skiten. Jobbar på en skola som lokalvårdare och ser dagligen detta hos vissa lärare. Nu är det tur för det finns lärare där som verkligen tar tag i saker när det händer.

[Gillan]

Jag blir så stolt över vuxna som agerar
som du Björken

[Björken]

Tack det värmde gott Evgeni.

[lolo]

Jag instämmer med alla föregående talare, ni har alla rätt! Och imponeras även av dem som visar praktisk handling i detta istället för att stoppa huvudet i sanden likt strutsen.

Mobbing kan förstöra en människas liv (självmord, men även ge svåra sår som sällan eller aldrig läks), så det är väldigt viktigt att alla engagerar sig och att man från ledningshåll i praktisk handling visar att man inte tolererar mobbing. Tyvärr är mobbing vanligt även i vuxenvärlden, med sjukskrivningar bl.a. som följd. Tänk vad både den enskilde och samhället skulle tjäna på om vi alla visade empati och omtanke om varandra. Varför har detta blivit en bristvara?

[Skatmor]

Mobbing kan förstöra en människas liv (självmord, men även ge svåra sår som sällan eller aldrig läks), så det är väldigt viktigt att alla engagerar sig och att man från ledningshåll i praktisk handling visar att man inte tolererar mobbing. Tyvärr är mobbing vanligt även i vuxenvärlden, med sjukskrivningar bl.a. som följd.

Tyvärr förekommer det ju mobbning även här på Odla då och då, tycker jag. Och orsaken till att det kan fortgå är nog densamma här som på andra ställen... att man från ledningshåll inte i praktisk handling visar att man inte tolererar mobbing.

[Reserv]

Tyvärr förekommer det ju mobbning även här på Odla då och då, tycker jag. Och orsaken till att det kan fortgå är nog densamma här som på andra ställen... att man från ledningshåll inte i praktisk handling visar att man inte tolererar mobbing.

Det är en tolkningsfråga, din tolkning. Så länge såna komentarer håller sig undan i forat så är det lugnt, eller tycker du kanske att det är för lugnt just nu? Att skylla på forumledningen när överkänsliga vuxna människor skriker om mobbning i tid och otid, sånt förstör stämningen här inne, men det inser ni säkert inte ens själva. Jag har haft många mycket trevliga stunder framför datorn med många underbara människor härifrån odla, men det är slut på den tiden nu, p.g.a. såna som dig som endast skriver för att racka ner på nån eller gnälla på forumledningen. Jag för min del tycker att Ingemar gjort ett enormt bra jobb och han arbetar vidare för att unvika fler bråkstakar, sluta gnälla på forumledningen, vi är väl vuxna människor. Och är det så att vi vuxna inte pallar trycket så är det bara att vandra vidare till andra forum, ingen tvingar oss kvar här. Nu har jag suttit på båda händerna i en vecka, faen va´skönt att äntligen få lätta på arslet och låta fingrarna fladdra över tangentbordet. Får väl sitta på dom en vecka till nu

[Skatmor]

Mobbing kan förstöra en människas liv (självmord, men även ge svåra sår som sällan eller aldrig läks), så det är väldigt viktigt att alla engagerar sig och att man från ledningshåll i praktisk handling visar att man inte tolererar mobbing. Tyvärr är mobbing vanligt även i vuxenvärlden, med sjukskrivningar bl.a. som följd.

Tyvärr förekommer det ju mobbning även här på Odla då och då, tycker jag. Och orsaken till att det kan fortgå är nog densamma här som på andra ställen... att man från ledningshåll inte i praktisk handling visar att man inte tolererar mobbing.