Medlem
Antal inlägg: 3 145
Medlem sedan: 20-02-2006
Medlem nr: 7 103
Sonen började på skolan igår "det var ju´inte så farligt!" utbrast han efter uppropet. Han var nämligen jättenervös och pirrig innan.
Idag har han åkt skolbuss hem för första gången. Jag väntade på honom vid bussen och en jättelycklig 6 åring kliver av och säger: "Äsch mamma nu pratar vi inte om det här!" Jag kunde ju´ändå inte låta bli att fråga om det hade varit pirrit att åka buss (han är tvungen att ta en vanlig linjebuss, så det är inte en buss med bara skolbarn) "Nej det ända som var pirrit var när jag såg dig, för jag visste att du skulle fråga det här!"
Behöver jag tillägga att min son aldrig någonsinn har berättat vad de gjort på dagis under dagen när jag hämtat honom?! Han är som sin far ganska fåordig och gillar inte att ha uppmärksamheten på sig.
Medlem
Antal inlägg: 3 145
Medlem sedan: 20-02-2006
Medlem nr: 7 103
Nej, faktiskt inte alls för han trivdes inte på dagis och nu är han så lycklig! Han har dessutom alltid varit så blyg och försiktig, men att åka skolbuss var helt hans eget beslut. (Jag hade egentligen hellre hämtat honom för jag är lite hönsmamma...) Det enda vedmodiga är att nu blir det varje dag han går, jag har ju´lediga dagar i veckorna och har då haft honom hemma, vilket har varit jättemysigt. Det kommer jag däremot att sakna.
Medlem
Antal inlägg: 8 016
Medlem sedan: 12-04-2004
Medlem nr: 3 244
Jag tänkte samma tanke som du idag minus små, men det var för att min lilla tös börjar högstadiet och har växt ur strl 170. Nu har jag inget "barn" längre! Fast jag tycker det är rätt skönt, också!
Medlem
Antal inlägg: 8 260
Medlem sedan: 23-07-2005
Medlem nr: 6 231
Det är lite vemodigt att låta barnet gå, vare sig det är till skolan eller dagis. Jag tyckte det var jättejobbigt, men man kan ju inte hålla dem hemma heller. Vaddå jag hönsmamma?
--------------------
"Start by doing the necessary, then the possible and suddenly you are doing the impossible." - St. Francis of Assisi
Medlem
Antal inlägg: 14 005
Medlem sedan: 27-11-2002
Medlem nr: 429
Jag minns när äldsta barnet började ettan... tårögd stod jag längst bak i klassrummet tillsammans med övriga föräldrar när fröken ropade upp barnens namn
Lillgossen var inte längre liten... han var en stor skolpojke.
Likadant har det varit vid tösernas skolstart... lite "blödig" är jag nog
Medlem
Antal inlägg: 8 260
Medlem sedan: 23-07-2005
Medlem nr: 6 231
Det är du inte ensam om isf, jag tutade som en brandbil när jag lämnade bort äldsta flickan till dagmamma för första gången, när det begav sig. Tror du ungen bekymrade sig? Inte en sekund
Den som hade separationsångest, det var jag
Fast det är nog ganska vanligt
--------------------
"Start by doing the necessary, then the possible and suddenly you are doing the impossible." - St. Francis of Assisi
Medlem
Antal inlägg: 8 694
Medlem sedan: 05-07-2004
Medlem nr: 4 012
CITAT (LadyG @ 23-08-2006, 01:17)
Så är det nog antagligen.
Undrar om pappor reagerar likadant när de ska lämna junior på dagis första gången?
De ger väl oftast inte uttryck för sina känslor på samma sätt som vi. Men nog tycker de säkert att det är jobbigt. Min gymtränare höll på att skola in sin dotter på dagis tidigt i våras och berättade då hur hemskt han tyckte det var.
Det var jag som skötte inskolningen när vår dotter skulle skolas in men hon var ganska stor då, 3½ år. Hon var mogen att börja dagis och vi kände att det var bra för henne, därför blev det inte särskilt jobbigt.