Gode tid vad jag skrattar när jag läser denna tråden
Visst är de små otäckningar egentligen, men just p.g.a att de är så pigga och intelligenta kan man ju inte låta bli att tycka om dem.
Morfar i Finland hade en "tam" ekorre som han höll på och grejade med. Jag har ett kort på dem tillsammans, när morfar sitter i köket och ser allmänt ruggugglig ut - sådär som bara en Finn-Pekka kan göra, och ekorren sitter på köksbordet jäme honom och knaprar på något. När morfar dog försvann den.
Efter att stormen Per drog förbi och de stora skogsmaskinerna kom för att ta hand om både nytt och fallet virke blev min mamma stoppad på en promenad av en ekorre i ett träd som var något så hejdlöst förbannad för att skogen hade försvunnit. Den satt på en gren i ögonhöjd och spände ögonen i mamma och tjattrade och stampade med foten och skällde j****r i havet! Hade den kunnat hytta med knytnäven så hade den nog gjort det.
Och slutligen min klassiska Piff&Puffs julafton-skildring - en tidig lördagmorgon i Januari i år.
Alfons som är en stor, tigrerad Grand Danois hane - ett år gammal stod i gryningen och tittade längtansfullt ut genom hallfönstret på övervåningen, medan han väntade på att jag skulle vakna till och gå upp. Rätt vad det är lägger han upp jordens vrål och börjar fara runt som en tätting i husets alla fönster. Rusar in till mig i sovrummet och knuffar, buffar och gruffar och kastar blickar ut genom sovrumsfönstret. "Matte,matte!! KOM!! Det är JÄTTEVIKTIGT!! UTE! KOM!!!"
"Är du kissenödig Valpons?" frågade jag och drog suckande på mig morgonrocken och gick ned för att öppna dörren.
Till min förvåning sprang han inte till första bästa buske och lyfte på benet, utan däremot till pilträdet där fågelbordet hängde och ställde sig raklång (nästan 2 meter) upp mot det och morrade ilsket.
"Vad i hela friden...??!!" tänkte jag och kikade extra noga vad det var han morrade åt, för han brukar inte bete sig så mot småfåglar, mer än att han gärna snor deras talgbollar och äter upp dem om jag inte lyckas hänga dem högt nog.
Men där i pilkronan satt ingen småfågel, utan en ganska stor ekorre som skällde tillbaka på Alfons.
Det såg riktigt roligt ut och jag stod och tittade på dem en lång stund. Tillslut tröttnade Alfons och kom in, men när jag sedan gick ut och skulle lägga lite överblivna julnötter i trädklykan sprang ekorren ner från trädet och skuttade iväg, högljutt och märkbart irriterat tjattrande. Sedan dess har jag inte sett den här i trädgården, men när man är ute i skogen ser man dem ofta kila mellan stammarna.
Halvgalen ekorre
23-02-2008, 22:25
Tack alla, för underbara foton och härliga berättelser.
