Gå i väggen Alternativ

[ingrid fuxwall]

Allt som ofta får man höra att folk gått i väggen - någon här som gjort det och som kan berätta om hur det var

ingrid

[Ralf]

1
ja
2
Vad vill du veta?

[pejori]

1..Ja
2..Det var etthelvete just då, men blev bra till slut med hjälp från profsen.
Oftast är det samma sak, som posttraumatisk stress, med andra ord, händelser du inte kan råda över.
Sök hjälp innan det blir oöverskådligt

[Annis1]

1. Ja
2. Då-ett rent helvete ,
Nu- en erfarenhet som jag kunnat klara mig utan men som hur konstigt det än kan låta har gett mig mycket.
Kan du precisera vad du vill veta så kan jag försöka svara.

Var rädd om dig !!!!
Annis

[skogstroll]

ja, det var som allt bara blev kolsvart på nåt vis. Pulsen gick på högtryck och jag fick ont i bröstet. Inget som jag tyckte var kul innan var kul då... våren var pest och glada människor var pest och på jobbet orkade jag inte göra nåt alls jag bara glodde ut genom fönstret och sen grät jag för absolut ingenting. Gömde mig från allt och alla och sög ut varenda liten ledig sekund att sitta hemma och glo i lugn och ro.

Till slut gick jag till läkaren som ju fattade att jag var helt slut när det bara brast när hon frågade hur det egentligen är, så jag blev sjukskriven ett tag och fick lite glad-piller (inte så länge men det räckte för att jag skulle ta mig ut ur mörkret).

Nu gör jag allt i min egen hastighet och försöker tänka att det inte går fortare för att man stressar upp sig. Ibland tycker de på jobbet jag är nästan för lugn när det är JÄTTTTTEBRÅTTTOM och extremt viktigt, men passar det inte så kan de ju ta sig nånstans. På min arbetsplats är det nästan "ballt" att stressa och jobba så mycket över som möjligt men det är ju bara tragiskt... Borde väl byta jobb egentligen

[Noak]

Känner igen det mesta av vad Skogstrollet skriver, och kan tillägga att det tar tid att bli frisk.
Det hände mig vintern2001.
Jag jobbar fortfarande bara 75%. Orkar inte mer.

[Heda]

Ja
Sökte aldrig hjälp, så har ju inte fått någon "diagnos". Skulle väl kunna kalla det för stressdepression eller kanske bara depression. De svartaste dagarna ville jag försvinna. Använde självmord som en tröst, om jag inte klarade en dag till så fanns det ju som "räddning". Fick panikångest av mycket folk och/eller vad som i mina ögov var "glättiga", "trevliga" människor. Ville helst vara hemma och ha det tyst omkring mig, kunde sitta på en stol och glo rakt ut i luften i flera timmar. Kände inte igen mig själv längre, kunde inte komma ihåg när jag skrattade senast eller sjöng, som jag alltid gjorde innan.

Hade några vänner som verkligen förstod, som hade varit där själva som gjorde att hoppet stannade. Klarade att gå till jobbet och låta trevlig i telefonen, men såg nog ut som ett vandrande "sorgmoln". Skrev enhel del, för att få ur mig alla tankar. Tänkte att det måste vända, att det inte gick att sjunka längre att andra hade överlevt. Min syster fick mig att sluta med p-piller, hon fattade aldrig hur dåligt jag mådde men jag tror ändå att det hjälpte. En annan kompis fick mig med på en minisemester långt bort från allt ute på en ö med sol och bad....det var första gången på länge, länge som jag hörde mig själv skratta på riktigt. Jag tror att det vände då. Jag fick känna en stund hur jag kunde vara, så som jag och mina vänner kände igen mig. Det gick sakta men tillslut en dag vaknade jag och kände att jag ville leva. Att jag ville ha den dagen, att det fanns en framtid!!

Min trädgård hjälpe mig mycket. Där behöver man inte förklara sig om man börjar gråta helt utan anledning eller inte vill prata på en hel dag. Där kom lugnet och så är det nu med. Får fortfarande panik ibland men inte så ofta och det hjälper alltid att ta en rejäl trädgårdsrunda.Min sambo också, vi var vänner när det var som värst och han fanns där hela tiden, men vi blev ett par först när jag började må så pass bra att jag "såg" honnom. Han är underbar, och han vet, det gör inget om jag mår dåligt ibland han bara håller om mig tills det går över. Kan inte stressa och ha för mycket inbokat, då får jag panik direkt. Planer får helst inte ändras i sista stund, då vill jag inte vara med längre.

Känner ju inte att det var bra att det hände, men någonstans är jag ändå mycket starkare nu. Jag vet hur mycket jag tål. Jag vet att jag överlever och det bästa är att jag kan känna en sån otrolig lycka över att jag vill leva!! Jag sjunger och skrattar igen! Jag vill leva!!

[Myosotis]

Mycket intressant att läsa om era erfarenheter. Har inte själv råkat ut för det (känner mig deppig vissa perioder men det är ju långt ifrån det ni beskriver), men känner folk som gått in i väggen, bl.a. min bästa vän. En gång träffade jag en tjej som satt i rullstol. Hon berättade att hennes kropp bara slutade fungera en dag. Hon var helt frisk och hade ett roligt men jättestressigt jobb. Eftersom hon hade så kul och tempot nu en gång var så, lyssnade hon inte till kroppens varningssignaler, jobbade och stressade alldeles för mycket och sov för litet, och så en morgon vaknade hon och kunde inte gå längre. Men jag vet inte om hon blev bra sen.

[Eva-Helene]

Jag lyckades med konststycket att gå in i väggen fast jag var arbetslös.
Livssituationen var denna: gift med en blandmissbrukare som sjönk in i sig själv och sitt missbruk och tillbringade 20-23 timmar per dygn i sängen - när han mådde bättre, så uppvaktade han kvinnor; 4 barn, en med epilepsi (och tonåring!!), en med lätt autism (visste vi inte då), en med astma och pollenallergi, en med livsmedelsallergi och atopiskt eksem + (som vi vet nu) ADD "eller liknande".
En dag gick jag in i väggen "med dunder och brak", hade redan en etablerad kontakt med soc. p.g.a. makens missbruk, som såg vad som hände och hjälpte mig. DÅ tyckte jag inte att det var någon vidare hjälp - hela familjen till utredningshem, efter lång tid bestämde vi alla tillsammans att barnen mådde bäst av att få komma till familjer som kunde ge dom den omsorg dom hade rätt till. Nu, när jag ser i backspegeln, så var det det bästa som kunde hända mina barn - jag hade uttömts på all energi, både kroppsligen och mentalt.
Socialsekreteraren och hennes chef såg till att jag fick en tid på psykmottagningen. Jag fick genomgå en psykisk utredning och fick en diagnos, ansökan om sjukpension gjordes och så fick jag en samtalskontakt. Gick sjukskriven i ca ett halvår - tills sjukpensionen godkändes - och gick på regelbundna besök på psykmottagningen i 2 år.
Nu mår jag bättre men klarar inte av stress över huvud taget. Får jag ta allt i min egen takt går det bra, men måste påminnas ibland om att städa och hålla ordning. Speciellt på våren, som förut var min favorit-årstid. Det har hänt att jag har behövt antidepressiv medicin men har klarat mig utan i några år nu (ett försiktigt "jippii"). Har några goda vänner som stöttar mig och som "tar tag" i mig när livet blir jobbigt.
Har förhoppning om att så småningom kunna ha ett deltidsjobb, dock inte inom "mitt" yrkesområde - det är alldeles för stressigt med alltför höga precisionskrav. Jag tar en dag i sänder och det går bra.

[Myosotis]

Har några goda vänner som stöttar mig och som "tar tag" i mig när livet blir jobbigt.

Tar gärna emot fler tips om hur man som vän ska bete sig. Ska man hålla sig borta när personen säger att hon vill vara i fred eller? Det är så svårt!!

[Eva-Helene]

Tar gärna emot fler tips om hur man som vän ska bete sig. Ska man hålla sig borta när personen säger att hon vill vara i fred eller? Det är så svårt!!

Ja, det är svårt! Fruktansvärt svårt! Både för den som mår dåligt och för dess vänner. Mitt tips: håll dig inte borta, hör av dig men inte varje dag. Hitta något (litet) som du "behöver" hjälp med och som du vet att personen kan/är intresserad av. Skoja och skämta på samma sätt som du alltid gjort med den personen, ändra inte på dig själv och ömka inte!
Och säg aldrig "ryck upp dig"!

Redigerat av Eva-Helene: 15-07-2008, 11:40

[Heda]

Håller med om att man som vän aldrig ska säga "ryck upp dig!" eller "du behöver göra något roligt!" eller liknande. Ingenting är roligt och det går inte att rycka upp sig! Det är nog olika för alla men för mig var det viktigt att få vara ledsen och nere, att jag inte förväntades låtsas vara glad....att få veta att man får vara ledsen, utan att känna sig som en glädjedödare eller tråkmåns. Då vet man vilka som är ens RIKTIGA vänner. Ibland i vårt samhälle är det ju det värsta....man ska vara så jvla glad och rolig och karriärsugen och käck hela tiden. Tror att det är en del av problemet. Man får inte stanna upp och sitta och glo. Man får inte vara ledsen. allt bara byggs upp och till slut exploderar det.

Nu tillåter jag mig själv att vara ledsen ibland. Det är ju inte hela världen! Man MÅSTE inte vara glad och rolig och duktig hela tiden...man får finnas endå! Men det är bara bra om de runtomkring fortsätter att skojja och skämta...se till att vara lite lyhörd bara. Vissa skämt funkar en dag och gör en ledsen en annan.

Finns där! Tala om att du finns där! Var lite efterhängsen och lämna inte ifred för mycket, man gräver ner sig om man bara är ensam. Däremot kan det vara bättre att komma och hälsa på och bara sitta och dricka te i gräset, än att förvänta sig "roliga" utflykter mm. Att bara finnas är bra!

Tänker på alla de där historierna om indianer och allt vad det är som skulle flyga eller åka tåg eller bil och måste sitta och vänta på sin själ...det är nog lite så. Vi springer ifrån våran själ och har inte tid att lyssna fast den skriker om uppmärksamhet och stillhet och eftertanke! Tillslut strejkar själen och kroppen och hjärnan...så har man inget val.

//Heda

[Pia L]

Ja och relativt nyligt.
Det hade nog varit på gång rätt så länge, men jag försökte att skjuta allt ifrån mig och engagerade mig till 100% i barnen.
Jag levde då i ett dåligt äktenskap utan känslor, mitt i en svår tid miste jag alla mina s.k. vänner, sonen utreddes då dom misstänkte att han hade cancer, jag tog ut skilsmässa, dottern var med om en bilolycka och skadades både i kroppen och själen (hon fick en personlighetsförändring som gjorde henne känslokall) all detta inom loppet av bara några månader fick allt att bara rasa och hjärtinfarkten blev bara slutspurten av elände.
Från Januari så har väl allt löst sig och det ljusnar mer och mer, jag VET att livet leker egentligen, men jag törs liksom inte lita på att det håller i sig, kunde mina s.k. vänner svika i en svår stund så får man svårt att lita på medmänniskor efter det.
Men jag har en underbar ny kärlek som talar om för mig hur mycket han älskar mig hur många gånger om dagen som helst, men i djupet gnager ju osäkerheten ändå.
Det tar tid att läkas, men jag gör mitt bästa att se det ljusa som finns i livet

[Eva-Helene]

Ja och relativt nyligt.
Det hade nog varit på gång rätt så länge, men jag försökte att skjuta allt ifrån mig och engagerade mig till 100% i barnen.
Jag levde då i ett dåligt äktenskap utan känslor, mitt i en svår tid miste jag alla mina s.k. vänner, sonen utreddes då dom misstänkte att han hade cancer, jag tog ut skilsmässa, dottern var med om en bilolycka och skadades både i kroppen och själen (hon fick en personlighetsförändring som gjorde henne känslokall) all detta inom loppet av bara några månader fick allt att bara rasa och hjärtinfarkten blev bara slutspurten av elände.
Från Januari så har väl allt löst sig och det ljusnar mer och mer, jag VET att livet leker egentligen, men jag törs liksom inte lita på att det håller i sig, kunde mina s.k. vänner svika i en svår stund så får man svårt att lita på medmänniskor efter det.
Men jag har en underbar ny kärlek som talar om för mig hur mycket han älskar mig hur många gånger om dagen som helst, men i djupet gnager ju osäkerheten ändå.
Det tar tid att läkas, men jag gör mitt bästa att se det ljusa som finns i livet

[skogstroll]

Håller med om att man som vän aldrig ska säga "ryck upp dig!" eller "du behöver göra något roligt!" eller liknande.

Helt rätt "ryck upp dig" är väl det sista man behöver höra i den situationen. Man behöver bara nån som frågar om man kanske ska göra nåt möjligen? Tanken på att nån bryr sig är rätt bra, man kan ju bara ta en promenad eller en kopp kaffe

[ingrid fuxwall]

Tack för att Ni delade med Er

ingrid som inte behöver gå till doktorn - har ju Er

[Motti]

Ville bara tala om att det gjorde jag för femton år sedan !men då visste de inte riktigt vad det var så då kallades det för Yuppisjukan om ni kom ihåh de yuppikillarna som höll på med bla aktier och IT som stressade sig sjuka.I dag kallas det för att gå i väggen.Verkar som om man alldrig riktigt hämtar sig från det i alla fall,det sitter alltid och lurar bakom dörren man tål inte någon överbelastning på psyket för då känner man ilningarna i nerverna,det är så jag upplever det

[MariaS]

Jo tack! Det vill jag inte vara med om igen!
Jag brände mig dessutom så illa, så än idag försvinner ALLT minne när jag befinner mig i stressituationer.
Visst känner jag igen mig också när ni andra beskriver stadiet.
Mitt sätt att komma ur, var i alla fall trädgården. Ogräsrensning och hårt fysiskt arbete med nyanläggning av rabatter. För att inte tala om den bästa boten. Gräva och anlägga en damm! Snacka om avkoppling! Rensar hela kroppen!

Du Ingrid. Passa dig! Bromsa ner takten, sluta tänka och ta en sak i taget.

[Motti]

Men det är ju så svårt att ta en sak i taget när man är under press !som nu när vi ska sälja huset och flytta plus att vi bygger nytt,man ska plocka och slänga allt skräp städa hela huset ta vara på saker och när de kommer på visning ska det helst inte synas att någon bor här ,plus att man har det nya att angagera sig i med allt vad det innebär.Just nu vill man bara helst dra täcket över huvudet och säga hockus pockus och så ska allt vara färdigt som man önskar sig Vad ska man ta sig till när man är i smeten och inte kan ta sig ur?man kan inte fly undan utan man får ta fan vid hornen och hoppas man håller

[MariaS]

Konsten är att stänga av och stanna i nuet. Särskilt vi kvinnor har ju en förmåga att simultant redan befinna oss tre dagar framåt i tiden i vår planering bara.
Stanna upp och stäng av! Stanna i nuet, både i handling och tanke.