CITAT (Gillan @ 10-09-2008, 10:09)

...0ch varför du skulle behöva springa kan jag inte förstå

Nej, det kanske jag inte behöver, det återstår att se. Jag ska kanske inte vara så säker på det.

Det var
mitt sätt att gardera mig, skydda mig. Lite tokigt kanske...
Intressant det du skriver!
T.ex. "
Att bemöta det lilla barnet med en enorm respekt för att försöka ingjuta så mycket självrespekt det är möjligt".
Funderar över hur man kan förklara "det lilla barnet", ens eget inre barn, som ju är ett talesätt idag, för att beskriva något som sker inom en själv. Att förstå och bemöta Det Lilla Barnet inom oss, ger oss ju verktyg att ta sig förbi känslomässiga knutar som man fastnat i, och sedan kunna gå vidare, ännu lite klokare, ännu lite "vuxnare"/mognare. Känslomässig mognad pratar jag om här. (vilket ger tillgång till inre FRIHET och glädje-i-livet)
Då skulle jag vilja säga såhär: Ens eget "inre barn", är ett uttryck för de situationer när vi tappar kontrollen över oss själva, för att istället drivas av icke-rationella känslor som blivit oss övermäktiga, så att vi gör dåliga val och tar dåliga beslut, som skadar oss själva och andra, istället för att hjälpa eller leda framåt på ett långsiktigt vis.
Hoppsan, det där blev nog inte enklare...
Hur kan man då
bemöta det lilla sårade och kränka barnet inom sig, när det sticker upp ett huvud som man innerst inne egentligen skäms över?
En tvåårings beteende kan vara charmigt hos en tvååring, men att vara över 30 år och bete sig som en tvååring, är inte längre särskilt charmigt.
Eller femåring, eller sjuåring, eller kanske även tonåring.
Vi har alla våra trösklar där vi fastnat i vissa situationer. Vi kan inget som vi aldrig har fått lära oss. De som "skulle ha lärt oss" kunde antagligen inte själva och hade inget att lära som var värt namnet. Så, då står vi där, hjälplösa, när en liknande situation dyker upp rent känslomässigt.
För
hur man hanterar känslor,
eller bara accepterar att man har det, och att de finns, är inget som är medfött, utan man måste lära sig det.
Så nu när vi är vuxna, finns det bara vi själva kvar, som kan lära oss det. Som kan lära
det lilla barnet inom oss det.
Vi kan vara snabba på att straffa oss själva, såsom vi alltid blev "straffade", men någon måste börja SE det lilla barnet, ta det på allvar, ledsaga, lotsa, lära, på samma vis som vi skulle göra (förhoppningsvis) med ett
riktigt barn!
INGEN har någonsin sett det förut!!!!! Var rädd om det!!! Om det är något det lilla barnet behöver, för att kunna växa ikapp sig själv och
mig, så är det kärleksfull varsamhet och ledsagning!

till Lena och Aqvakul
"att inse att ju mer man vet desto mindre förstår man" Skrev jag så? Det var klokt i så fall

men jag tror det var mest
din klokhet, Aqvakul.
Kommer att tänka på "inlärning" av något helt nytt ämne. Det är sååå fascinerande! När man lär sig om någonting som är helt och fullständigt nytt, så öppnar sig en helt ny värld. Att kliva in och se sig omkring, ger aha-upplevelser av stora mått. Man ser, lär sig, får en ny bild, förstår.
Förstår!
Men sedan börjar man lära sig mera, och då kommer den
verkliga kunskapen. Kunskapen om alltings
komplexitet, och hur lite det egentligen är man vet, och kan veta.
Själv tycker jag att "alltings komplexitet" är Livets stora gåva!!!