Hej alla goa! Jag har behov av att fördriva tiden en stund.

Har läst några inlägg lite här och var på "småprat". Fascinerande.

Genom andra kan man lära känna sig själv - om man vill. Genom att "spegla sig själv", eller snarare genom att bli uppmärksam på, på vilket vis man speglar sig själv.

Vi dömer ju andra efter oss själva, och efter våra egna erfarenheter. Hur skulle något annat kunna vara möjligt? Hur skulle vi kunna veta något annat?


Vad är ödmjukhet? I mina ögon är det att VETA att vi inte vet... Det är egentligen det enda vi behöver veta - och den allra svåraste kunskap för en människa att införskaffa sig. Att förstå, att vi inte alltid förstår rätt. Att ha styrkan och modet att tordas ifrågasätta våra egna tankar: kunna tänka: "Är mina tankar verkligen helt sanningsenliga här? Kan jag verkligen vara säker på det?"

Även om det som skett onekligen är det som skett (svart på vitt) - kan jag VETA att min tolkning av det som skett, verkligen är den rätta? Kan jag verkligen vara säker på att det är så det är? (Och i så fall, vem behöver då Gud, när jag finns.)



Ett klokt citat tycker jag är: "Det är inte vad som sker som får oss att flyga i luften, utan hur vi tolkar det som sker."

Det finns ju onekligen utrymme för olika tolkningar, ungefär lika många som det finns människor. Det jag anser om en sak, kanske en annan anser helt annorlunda om.

Med det säger jag inte att det ena är rätt och det andra fel, utan att det finns UTRYMME för olika tolkningar av en och samma händelse! Även för mig ... om jag "börjar tänka efter" litegrann, och inte bara låser mig vid en enda tankegång.


Om det finns någon här som känner sig ha behov av att "tänka efter" litegrann - det är ett fascinerande område, eftertankens domäner - så tänkte jag skriva av lite ur en väldigt bra bok som heter "Ditt Inre Centrum" av Marta Cullberg Weston:




Ja, och den som här använder detta jag skrivit, för att analysera varandra eller andra - gör inget annat än ger en demonstration av det som står här ovan.

Någon som klarar utmaningen? Jag jobbar själv på temat.


Det här inlägget kan bli ett bra inlägg - eller ännu ett tokigt urspårat.
Jag kastar in brandfacklan och springer!

Så småningom kommer jag försiktigt att kika in för att se om det har kommit något bra ur det. Om här finns något "vettigt" som jag kan få "bollat tillbaka". Eller se om jag bara ska hålla mig undan, och inte låta mig bli indragen i något igen, som ändå inte kan leda någonstans.

Oj, oj, amaira! Lika klok som vanligt..............0ch varför du skulle behöva springa kan jag inte förstå

Ödmjukhet? Ja, det kan nog kanske betyda olika för oss alla, vad vet jag?, men för mig betyder det att se till sin egen litenhet i det stora hela. Att kunna le lite grann i mjugg åt mig själv när jag inte bättre förstår än det jag faktiskt för stunden förstår.........

Att försöka bemöta mina medmänniskor så som jag själv vill bli bemött...........inte alltid så himla enkelt som det är sagt, men, men.....

Att bemöta det lilla barnet med en enorm respekt för att försöka ingjuta så mycket självrespekt det är möjligt........

Listan kan göras oändlig. Just nu har jag inte tid med mer, men det ska bli väldigt intressant att få följa den här tråden...............hoppas den blir lång och innehållsrik

Många kloka ord. "min syn på andra är en spegling av mig själv" är inte så dumt att då och då reflektera över.

amaira!

Du säger ju bara en massa kloka saker. Jag fastnade särskilt för två:

ÖDMJUKHET

ATT INSE ATT JU MER MAN VET DESTO MINDRE FÖRSTÅR MAN

Stanna kvar och ha en bra dag!

Nej, det kanske jag inte behöver, det återstår att se. Jag ska kanske inte vara så säker på det. Det var mitt sätt att gardera mig, skydda mig. Lite tokigt kanske...

Intressant det du skriver!

T.ex. "Att bemöta det lilla barnet med en enorm respekt för att försöka ingjuta så mycket självrespekt det är möjligt".

Funderar över hur man kan förklara "det lilla barnet", ens eget inre barn, som ju är ett talesätt idag, för att beskriva något som sker inom en själv. Att förstå och bemöta Det Lilla Barnet inom oss, ger oss ju verktyg att ta sig förbi känslomässiga knutar som man fastnat i, och sedan kunna gå vidare, ännu lite klokare, ännu lite "vuxnare"/mognare. Känslomässig mognad pratar jag om här. (vilket ger tillgång till inre FRIHET och glädje-i-livet)

Då skulle jag vilja säga såhär: Ens eget "inre barn", är ett uttryck för de situationer när vi tappar kontrollen över oss själva, för att istället drivas av icke-rationella känslor som blivit oss övermäktiga, så att vi gör dåliga val och tar dåliga beslut, som skadar oss själva och andra, istället för att hjälpa eller leda framåt på ett långsiktigt vis.

Hoppsan, det där blev nog inte enklare...

Hur kan man då bemöta det lilla sårade och kränka barnet inom sig, när det sticker upp ett huvud som man innerst inne egentligen skäms över?

En tvåårings beteende kan vara charmigt hos en tvååring, men att vara över 30 år och bete sig som en tvååring, är inte längre särskilt charmigt.
Eller femåring, eller sjuåring, eller kanske även tonåring.

Vi har alla våra trösklar där vi fastnat i vissa situationer. Vi kan inget som vi aldrig har fått lära oss. De som "skulle ha lärt oss" kunde antagligen inte själva och hade inget att lära som var värt namnet. Så, då står vi där, hjälplösa, när en liknande situation dyker upp rent känslomässigt.

För hur man hanterar känslor, eller bara accepterar att man har det, och att de finns, är inget som är medfött, utan man måste lära sig det.

Så nu när vi är vuxna, finns det bara vi själva kvar, som kan lära oss det. Som kan lära det lilla barnet inom oss det.

Vi kan vara snabba på att straffa oss själva, såsom vi alltid blev "straffade", men någon måste börja SE det lilla barnet, ta det på allvar, ledsaga, lotsa, lära, på samma vis som vi skulle göra (förhoppningsvis) med ett riktigt barn!

INGEN har någonsin sett det förut!!!!! Var rädd om det!!! Om det är något det lilla barnet behöver, för att kunna växa ikapp sig själv och mig, så är det kärleksfull varsamhet och ledsagning!


till Lena och Aqvakul

"att inse att ju mer man vet desto mindre förstår man" Skrev jag så? Det var klokt i så fall men jag tror det var mest din klokhet, Aqvakul.

Kommer att tänka på "inlärning" av något helt nytt ämne. Det är sååå fascinerande! När man lär sig om någonting som är helt och fullständigt nytt, så öppnar sig en helt ny värld. Att kliva in och se sig omkring, ger aha-upplevelser av stora mått. Man ser, lär sig, får en ny bild, förstår. Förstår!

Men sedan börjar man lära sig mera, och då kommer den verkliga kunskapen. Kunskapen om alltings komplexitet, och hur lite det egentligen är man vet, och kan veta.

Själv tycker jag att "alltings komplexitet" är Livets stora gåva!!!

Många tänkvärda ord amaira, ska nog läsa det en gång till

Många kloka ord du skriver, Amaira! Så självklart - och så oerhört svårt.
För det ÄR svårt att se omvärlden med andra ögon än ens egna. Det är ett naturligt beteende som utvecklas i takt med att ens "komfortzoner" utökas. Till slut står man där och inser, som du säger, att ju man vet desto mindre vet man.

En annan svår sak är att lära sig skilja på sak och person. Politiker som varit med ett tag har ju lärt sig detta. Efter hårda debatter går dom till den gemensamma matsalen och äter lunch utan sura miner. Dom klarar i regel också av att skilja på debatt och diskussion (DET är svårt!)

Som du säger, man får börja hos sig själv och det är en spännande resa!

Stintan och Bee.

Bee, "komfortzoner". Hur menar du? (känner inte till ordet eller dess användning)

Komfortzon är det område man känner sig hemma i och är bekväm med. Ordet fick jag lära mig när jag gick kurs i mental träning. Ledaren talade om vikten att utöka sina gränser; att ta till sig omvärlden. Från början tror jag det hade med personligt revir att göra (i kroppsspråkssammanhang).
Att gå utanför denna gräns kan kännas obehagligt eller i allafall besvärande för många. En del vågar inte.
Men ju större ens komfortzon är desto större är chansen att man faktiskt också når en större förståelse för andra människor.

Det låter väldigt spännande - du har inga referenser till detta om man vill veta mer?

visst är det så.

Google? Det var flera år sen jag gick den kursen men det har med psykologi att göra. Testa på engelska (comfort zone) om du inte får napp på svenska.

Tack Bee! Bra ord att bära med sig.

Amaira, nästa gång kanske du ska komma ihåg att tända brandfacklan innan du kastar den och springer...
Kloka ord annars.

Hej Amira o alla ni andra. om ni visste vilken tankeställare jag fick genom att läsa denna tråden. Jobbar med människor, varav flera med dålig självkänsla o det var många nyttiga aspekter på hur jag bör jobba. Har haft en period när jag själv är lite nergången o eftersom jag är det redskap som jag har att jobba med så blir ju resultatet inte så bra.
Efter att ha läst era kloka ord så får jag lite perspektiv till mitt jobb o min påverkan.
Låter kanske lite luddigt men för mig betydde det en hel del. Orkar jag strama upp mig så betyder det även en del för de personer som jag jobbar med.
Ha det fortsatt gott
NinaVästerplana

Väldigt bra och klokt av alla som skrivit. Mycket klokt av amaira att starta tråden!

Det är verkligen så att man regerar på omvärlden efter sina erfarenheter. Vad som är så förb****t svårt är att - efter att ha blivit behandlad med förakt av en del närstående - våga tro på andra som säger (och visar) att man duger som man är. Att ens åsikt räknas och att man är värd något som människa. Att inte bara gå och vänta på nästa mentala "käksmäll". Men vad som är ännu svårare att lära sig är att inte "hugga igen" när någon säger eller gör något som påminner om hur man blev behandlad "då" (hoppas ni förstår vad jag menar) - att ha överseende när en god vän mår dåligt och säger något som den egentligen inte menar.
Jag skriver detta både av egen erfarenhet och av vad jag sett och hört av andra som varit i en liknande situation. Det är guld värt att få höra att man inte är den enda med dessa erfarenheter.
Nu skulle jag ha summerat detta, men "hjärnsläpp" är ett bra uttryck just nu....återkommer.....

JO! En sak - bränt barn skyr elden! Sedan var det nåt mer också....