Det är väl åtminstone två problem som behöver lösas.
Det ena är att hålla fast ytlagret så att det inte sköljs bort av regn och hamnar över marken runt kullens fot. Växtrötter är det naturliga sättet att binda ytlagret - plantera snart, plantera mycket och välj på de mest utsatta ställena sånt som brer ut och rotar sig fort. Terrassering är ett annat gammalt beprövat sätt och det kan du antingen göra stelt/formellt med slipers, murstenar o.dyl. eller mer mjukt/naturligt med t.ex. torvblock och natursten.
Det andra är att om man bara vräker upp en hög jord så kommer tyngdlagen efter hand att få den att sjunka ihop och plattas ut. Ju mer vattenhållande jord det är, desto fortare kommer det att gå, bland annat på grund av tjälrörelser. Man kan förebygga eller dämpa detta genom att ge kullen en kärna av stadigare och mindre tjälskjutningsbenäget material som morän eller samkross. Ser man på riktigt stora "högar" som t.ex. vägbankar så byggs de upp med mycket grov bergkross underst, sedan flera lager av gradvis finare stenmaterial.
På nedre sidan av vårt hus (ett suterrängparhus) har entreprenören gjort en plan terrass som avslutas med ett ganska brant fall ner mot den naturliga sluttningen. När jag har grävt där har det verkat som att de har använt mycket sten, rätt stora stenar, i terrassens kant - som om de har byggt en vall av sten eller stenrik fyllnadsjord för att hålla terrassen på plats och hindra "knixen" från att sjunka och rundas av.
Det var mina idéer men jag är ingen expert.
--------------------
Hälsningar Ingo, zon III
|