Lusthus:
1) hus l. byggnad som är uppfört (uppförd) i trädgård l. på landet för mera tillfällig vistelse, i sht för rekreation o. d.; förr äv. liktydigt med: lustslott, villa o.d.; numera bl. om mindre trädgårdspaviljong; i södra. Sv. äv., oog., om berså; i fråga om ä. förh. äv. om pergola, galleri för promenader o. d. OPETRI MenSkap. 14 (c. 1540). Swartesöö .. (skall) ey heller kunne mistas ifrån Stockholm, såsom dedh endeste Lusthws därunder. HSH (29:) 282 (1634). Hr Pastoren med sin hustru gingo uthi sitt lusthuus som wvar i dheras Trägård. VDAkt. (1720), nr 148. Hela Italien fullt af lust-hus var egenteligen ej annat, än Roms trägård. DALIN Montesquieu 148 (1755). (Gårdens) lilla grönmålade lusthus, i hvars fönster skimrade brokigt färgade rutor. BÅÅTH-HOLMBERG Morf. 1: 12 (1910). Böö K ResSv. 220 (1924). [1.slutet] särsk. (numera föga br.) bildl. Vthi Gudz Lustehws och himmelska Pallatz. PHRYGIUS HimLif. 136 (1615). TEGNÉR (WB) 2: 212 (1816). [2]
|