CITAT (sqrulan @ 05-03-2010, 12:35)

Idag så mår jag super dåligt för att JAG bestämde att mina djur skulle dö fast dom var friska, mina vackraste lapphundar Raija o Sarco. Det gör så djä...a ont då jag tänker på det.
Jag fick två barn på två år och jag orkade inte med dom, men det fel som jag gjorde var att jag bestämde att dom skulle dö.
Man får leva med sina dåliga beslut, idag skulle jag aldrig göra så! Men jag kan inte återkalla det som har hänt, just nu så grinar jag så jag ser knappt vad jag skriver!

Det är tungt att behöva göra så.
Men ibland har man inget val.
Detta är ingen tröst, men tänk som så, du vet att dom inte far illa hos fel person.
Dom blir inga vandringspokaler på blocket eller misshandlade.
(Säger jag som tagit dom flesta som omplaceringshundar/problemhundar från just blocket)

CITAT (lorentz @ 05-03-2010, 19:27)

Livet är ingen lek och alla får sin beskärda del, för min del så slutade det att min sambo tog livet av sig, det är länge sedan nu men ju längre tiden går, så blir såren inte lika ärriga.
Jag tror inte att någon kan hjälpa i sådan situation, men visst är det skönt att någon finns i bakgrunden.
Visst är det så.
Att det finns någon som man kan få prata av sig med.
Ärriga blir vi, men jag tror att sorg gör oss ödmjukare för livet självt.

CITAT (Simplicity @ 05-03-2010, 15:48)

Jag har ett barn med en grav hjärnskada. Hon är en strålande glad unge och de som lär känna henne gör hon stort intryck på. Hon är ett riktigt glädjepiller!
Men min stora sorg är att de männsikor som inte vågar lära känna henne dömer henne så hårt. Människor är rädda för henne, rädda att inte förstå vad hon säger. Rädda att hon ska göra nåt pinsamt.
/..../
Suck, ibland verkar det, som folk tror att det är smittsamt.
Skulle hon nu "göra något pinsamt" So what???
Alla ungar gör pinsamma saker...
Det är det, som gör dom så gulliga.