Respiratorpappa -pyton, här är en som blir pappa vid sen ålder Alternativ

[Ralf]

http://www.aftonbladet.se/wendela/barn/article5009276.ab

Jag brukar skoja om äldre som tex vid 50-års ålder blir pappa. Dom kan då knyta fast studentplakat i rullatorn när deras barn tar studenten.
Nu ska monty Python-medlemen Terry Jones bli far vid 67 års ålder. Det innebär att han är 85 när när ungen tar studenten...


Men jag vet , han är ej "värst", det var Charlie Chaplin som väl blev far sista gången vid 73-års ålder. sins sista fru träffade han när han var 54 och hon var 17. Men han levde tills yngsta barnet var 15.

Redigerat av Ralf: 28-04-2009, 10:09

[Motti]

Det var en Barnmorska i ett Tv program som utryckte sin oro för att föräldrar blir allt äldre och äldre,riskerna ökar ju därmed ganska drastiskt för att något ska gå galet både med modern och barnet,hon menade att man inte bör vara över fyrtio när man som kvinna skaffar barn ,just för riskerna.Att män skaffar barn när de är över sextio annser jag vara gubbsjuka och väldigt själviskt utan tanke på konsekvenserna.

[netaave]

Det var en Barnmorska i ett Tv program som utryckte sin oro för att föräldrar blir allt äldre och äldre,riskerna ökar ju därmed ganska drastiskt för att något ska gå galet både med modern och barnet,hon menade att man inte bör vara över fyrtio när man som kvinna skaffar barn ,just för riskerna.Att män skaffar barn när de är över sextio annser jag vara gubbsjuka och väldigt själviskt utan tanke på konsekvenserna.

Till oss så sas det att riskerna ökar enbart om man är förstföderska och över 40, det är lite skillnad tycker iaf jag.

Att skaffa barn är ganska slitsamt så visst underlättar det att vara lite yngre.Men jag tror nog att den som är äldre kan vara lika bra Pappa eller Mamma som den som är yngre.Ska man prata om den perfekta föräldern så hur ska den vara i så fall?Är det den som är mitt uppe i karriären och jobbar 50-60 timmar i veckan eller den som kanske är lite äldre och har dragit ner på sitt arbetstempo?
Ett barn behöver kärlek,bekräftelse och omsorg,och det kan en äldre förälder också ge.

Huvudet på spiken, men tror också att det som med allt annat är väldigt individuellt.

42 och 50 år är inte åldrar vi pratat om här, utan snarare föräldrar kring 60 och däromkring. Jag tycker faktiskt att jag för en mkt mer nyanserad diskussion än vad du gör och anser inte alls att du har någon som helst rätt att kalla mig besserwisser.

Ber om ursäkt om jag sårar dig men min åsikt kvarstår, det är alltid dom som är utan erfarenhet som vet bäst.
Nu va inte mitt inlägg riktat till någon specifik person utan bara allmänt till alla som tror att dom "vet" o det är ju fler än du i denna tråd.

Vad gäller äldre pappor som får barn med yngre kvinnor så förfasar jag mig inte så mkt heller, dom barnen har det ju isf bättre än dom som har båda föräldrarna som äldre. Har ju iaf förhoppningsvis sin mamma kvar senare.

Redigerat av netaave: 29-04-2009, 11:41

[Myosotis]

...Ber om ursäkt om jag sårar dig men min åsikt kvarstår, det är alltid dom som är utan erfarenhet som vet bäst.
Nu va inte mitt inlägg riktat till någon specifik person utan bara allmänt till alla som tror att dom "vet" o det är ju fler än du i denna tråd...

Jag hör till dem som tror att de vet och du får gärna kalla mig besserwisser. 42 är väl på gränsen, 50 lite för gammal enligt mitt sätt att se. Jag är som sagt helt övertygad om att ni är underbara, kärleksfulla föräldrar. På många sätt är det nog bättre med lite mognare föräldrar. Men nu var det som sagt inte det det handlade om utan barnens perspektiv. Min mamma var 33 när jag föddes och pappa 30. De lever och mår bra. Men jag är ändå orolig för dem varje dag, inte så jag tjatar på dem utan bara en liten tagg av oro inuti. Därför att jag älskar dem så mycket. Tänk om de blir sjuka. Jag vet fan inte hur jag ska klara mig när de inte finns längre. Jag antar att era barn älskar er lika mycket och därför förstår jag inte hur man kan utsätta sina barn för denna ängslan och sedan sorgen onödigt tidigt i barnens liv. Och det är ingenting som man som barn talar om för sina föräldrar precis, jag har aldrig sagt det till dem så de kanske tror att jag struntar i dem eller nåt. Men du ska veta att utan erfarenhet är jag inte fast jag inte har egna barn. Eftersom jag var 6 när jag kom på att mina föräldrar antagligen kommer att dö före mig (minns fortfarande paniken, hur jag hoppade upp ur sängen och sprang till mamma som försökte trösta mig) har jag 29 års erfarenhet av att vara rädd att förlora dem.

[netaave]

Jag hör till dem som tror att de vet och du får gärna kalla mig besserwisser. 42 är väl på gränsen, 50 lite för gammal enligt mitt sätt att se. Jag är som sagt helt övertygad om att ni är underbara, kärleksfulla föräldrar. På många sätt är det nog bättre med lite mognare föräldrar. Men nu var det som sagt inte det det handlade om utan barnens perspektiv. Min mamma var 33 när jag föddes och pappa 30. De lever och mår bra. Men jag är ändå orolig för dem varje dag, inte så jag tjatar på dem utan bara en liten tagg av oro inuti. Därför att jag älskar dem så mycket. Tänk om de blir sjuka. Jag vet fan inte hur jag ska klara mig när de inte finns längre. Jag antar att era barn älskar er lika mycket och därför förstår jag inte hur man kan utsätta sina barn för denna ängslan och sedan sorgen onödigt tidigt i barnens liv. Och det är ingenting som man som barn talar om för sina föräldrar precis, jag har aldrig sagt det till dem så de kanske tror att jag struntar i dem eller nåt. Men du ska veta att utan erfarenhet är jag inte fast jag inte har egna barn. Eftersom jag var 6 när jag kom på att mina föräldrar antagligen kommer att dö före mig (minns fortfarande paniken, hur jag hoppade upp ur sängen och sprang till mamma som försökte trösta mig) har jag 29 års erfarenhet av att vara rädd att förlora dem.

Att en 6-åring är rädd för att förlora sina föräldrar är normalt för deras utveckling, det händer mkt i en 6-årings kropp o huvud. Detta går dock normalt över.
Att du sen påstår att du vet vad du pratar om trots att du inte har barn, det förstärker bara mina åsikter. Det är förmodligen därför din oro för dina föräldrar är så stor också. Du har ju bara blodsband uppåt inte neråt.

Mina barn är varken ängsliga eller otrygga p.g.a. vår ålder det kan jag däremot garantera, jag utsätter inte mina barn för ängslan eller oro p.g.a. den heller. Vi har haft anledning att prata och diskutera mycket runt döden i vår familj p.g.a. ena dotterns tidigare sjukdom. Mina barn har upplevt kompisars död gm den, så dom sätter inte heller likhet mellan död o åldrande för dom vet att den kan komma när som helst i vilken ålder som helst.

Tyvärr är det inte sant. Riskerna för t.ex. Downs syndrom är hundrafalt större för en 42-åring jämfört med en 32-åring.

Ja nu upplever jag inte nån större risk och katastrof om jag skulle få ett barn med Downs syndrom, ska nog till betydligt större saker för att jag ska betrakta det som risk. Har haft några sånna barn gm åren på förskolan och skulle inte betrakta det särskilt hårt.