http://www.aftonbladet.se/wendela/barn/article5009276.ab

Jag brukar skoja om äldre som tex vid 50-års ålder blir pappa. Dom kan då knyta fast studentplakat i rullatorn när deras barn tar studenten.
Nu ska monty Python-medlemen Terry Jones bli far vid 67 års ålder. Det innebär att han är 85 när när ungen tar studenten...


Men jag vet , han är ej "värst", det var Charlie Chaplin som väl blev far sista gången vid 73-års ålder. sins sista fru träffade han när han var 54 och hon var 17. Men han levde tills yngsta barnet var 15.

ansvarslöst att skaffa barn vid så "mogen" ålder...

Hej

Hur var det med Julio Iglesias pappa? Blev inte han pappa igen för inte så länge sen ? Ungefär samtidigt som sonsonen blev pappa...

Hälsn Tepa

Ja, fast å andra sidan levde i allafall inte min pappa när jag tog studenten, det går liksom inte att planera oavsett hur ung man är när man får barn. Tror inte man blir en sämre pappa för att man är äldre - även om jag känner ett visst fördoms styng även i mig när jag läser sådant.

Jag har en arbetskamrat som nu är i 35-årsåldern och vars far var 61 år då han föddes. Han är mycket kritisk och säger: "Jag hade aldrig någon far, snarare en farfar". Visst unga föräldrar kan bli sjuka eller dö i förtid. Man kan naturligtvis bli förälder vid hög ålder av misstag.
Men att skaffa barn med vett och vilje i min ålder (58!), gör man inte för barnets skull!

När det var föräldraträff i dotterns klass i gymnasiet var vi där ,vi var dom yngsta föräldrarna ,dottern berättade sen hur de andra hade skämts för de hade så gammla föräldrar över sextio de flesta av dom,en del föräldrar hade inte fått komma dit alls för sina ungdomar.Barn ska man skaffa i sin bästa ålder när man har ork med dom,när man är över femtio kan man istället glädjas över sina barnbarn Alla de här gammla som får barn i dag !är det inte lite som så att "än är det krut i gubben "här skjuts inga löskott minnsan Eller försöker de lura ålderdomen !ja vem vet vad som rör sig i en förvirrad hjärna

I princip håller jag med kritikerna men samtidigt är det många fler faktorer inblandade än ålder. En del äldre pappor är lämpligare än yngre, särskilt om det finns såna saker som missbruk inblandat. Många ensamma kvinnor låter fö inseminera sig med okänd donator. Dom barnen växer upp utan pappa alls, är det bättre?

Det finns en gubbe här i trakten som är 78 år, han har 8 barn och den yngsta är 14-15. Men så är det en riktig krutgubbe också, bonde och arbetar som om han vore fyrtio år yngre

Ja, det är det kanske. Tänk att växa upp och hela tiden vara rädd att ens pappa ska dö när som helst. De kan säkert bli kärleksfulla pappor, men det är inte det det handlar om.

Svårt det här. Min pappa var 40 när jag föddes och jag kan inte önska mig en bättre farsa, vi har ju fortfarande kul ihop trots att han är 82!

Men 67 talar ju LITE emot måste jag säga, en tonåring kommer att få uppleva en stor förlust, och det är ju inte det man önskar sig. Mycket beror nog på mamman, hon är ju i detta fallet avsevärt mycket yngre och kan kompensera bortfallet.

Nä, nu har jag funderat och beslutat mig för att tycka att det är OK om det finns rejäl stöttning med andra familjemedlemmar.

Tror jag. Men vem vet när man inte varit där själv?

Man vet ju aldrig. en kusin till farsan gifte sig i trettioårsåldern med en man från england kring de sextio. Alla förfasade sig över att barnen skulle få växa upp utan sin pappa. Han dog förra året, 105 år gammal.

Ja där ser man, vilken krutgubbe! Man ska nog försöka lära sig att acceptera allt som inte är direkt osmakligt. Bara man skyddar barnen - det måste ändå vara det viktigaste!

Jag kan förstå om man äntligen träffar någon i mogen ålder och att man då vill ha barn - men män som skaffar en andra kull i anslutning till pensionen är väl närmast patetiskt....

Min adliga kollega som har haft sina barn på Lundsberg och rör sig i de "fina" folklagren, berättade för några år sen att hennes väninna som var nästa 60 år hade skaffat ett barn i USA via en surrogatmamma. Maken var 65. Min grevinnekollega skröt om hur ungdomliga och pigga de var. Året efter dog hennes väninna, och nyblivna modern, i cancer....

Men näääh det är ju ändå osmakligt, då är det mer prestige inblandat än kärlek till de små barnen!
Ungefär som den där dokumentären om rika amerikaner som köpte njurar av fattiga indonesier....

Allting har en gräns, tyvärr är den väldigt flyktig som det verkar....

Samtidigt får man komma ihåg att även yngre föräldrar kan dö helt plötsligt. Låg ålder är ingen garanti.

Fast det skiljer ju lite i sannolikheter...

Oooh nej, och framför allt kan ibland alltför unga föräldrar var inte jätte-bra förebilder.

Det finns ju en fördel med gamla föräldrar. Med rätt timing avlider föräldrarna samtidigt som barnet skall till att flytta hemifrån, då är det bara att ta med möbler och arv så får ungen en extra bra start in i vuxenlivet

tveksamt om det är värt det - min farsa tyckte inte det när han blev faderslös vid 21 års ålder (farfar var 64 år och dog i lunginflammation - under kriget hade inte penicillinet kommit hit från USA)

Det tyckte nog inte min lillasyster heller, som blev moderlös vid 19 års ålder. Eller min mamma, som blev faderlös i tidiga tonåren - min morfar dog också av lunginflammation. Men inget är för heligt för att skämta om

SANT! (om det görs med värme)

Vi var 42 och 50 när vårt yngsta barn föddes, då hade vi gett upp syskon åt vår första dotter som vi också fick vid mogen ålder då va vi 36 och 44. Men då blev jag plötsligt gravid.
Jag tycker ni som ondgör er över "gamla" föräldrar ska hålla klaffen för ni har ingen aning om vad ni pratar om men det har jag som har två kullar.

Dom barn som blivit bäst omhändertagna, haft mest tid med oss, kunnat få göra saker och vi haft bäst ekonomiska resurser för är helt klart de två yngsta. Vi har inte orkat med dom mindre än dom större, och vi har inte curlat dom mer eller mindre än dom andra. Tvärtom har min man som är nybliven pensionär kunnat engagera sig och hjälpa till mkt i skolan, kunnat skjutsa även på dagtid och rycka ut om något händer vår 15-åring, hon upplever det som väldigt tryggt och vi har fullt hus här av tonåringar som vill vara hos oss för vi har nåt som inte deras föräldrar har, nämligen TID och vi orkar engagera oss!!!

Rent teoretiskt kan vår yngsta bli föräldralös vid 30, men då har hon förmodligen både egen familj och 18 år äldre syskon så jag är inte ett dugg orolig för det.
Jag tycker man själv ska få avgöra om man ska skaffa barn, det ska inga besserwissers göra.
Idag är det också betydligt vanligare med tonårsföräldrar i vår ålder än när vår första kull var tonåringar. Det kommer också att bli vanligare och vanligare.

Vi skall vara glada för våra äldre föräldrar i Sverige, för allt färre av de yngre verkar ju vilja skaffa barn. Mortaliteten är högre än nativiteten och vore det inte för den stora invandringen skulle svenska folket dö ut så småningom

42 och 50 år är inte åldrar vi pratat om här, utan snarare föräldrar kring 60 och däromkring. Jag tycker faktiskt att jag för en mkt mer nyanserad diskussion än vad du gör och anser inte alls att du har någon som helst rätt att kalla mig besserwisser.

Läste i dagens Sydsvenska att Stellan Skarsgård, 51:a som jag, nu skaffat sig ett sjunde barn - nr 1 med sin nya unga fru.

Det är ju det som är tekniken om man som man vill har barn genom hela livet - man måste se till så man alltid har en ung, fräsch dam vid sin sida. När hon passerat 35 skall man genast byta.

Annars kan man ju göra som Charlie Chaplin.

1918 gifte sig Chaplin med Mildred Harris. Hon var då 17 och han var då 29.

1924 gifte sig Chaplin med Lita Grey. Hon var då 16 och han var då 35. Det äktenskapet resulterade i 2 st barn.

1936 gifte sig Chaplin med Paulette Goddard. Hon var då 26 och han var då 47.

1943 gifte sig Chaplin med Oona O'Neill. Hon var då 17 och han var då 54. Oona Chaplin födde 8 st barn och dog i en ålder av 66 år.
Han var för övrigt 6 månader yngre än Oona O'Neills pappa Eugene O'Neill och Eugene hade aldrig mera någon kontakt med sin dotter.

Det kan inte ha varit lätt för honom att vara gift med Paulette Goddard, hon måste ha känts gammal och grå i sammanhanget

Det var en Barnmorska i ett Tv program som utryckte sin oro för att föräldrar blir allt äldre och äldre,riskerna ökar ju därmed ganska drastiskt för att något ska gå galet både med modern och barnet,hon menade att man inte bör vara över fyrtio när man som kvinna skaffar barn ,just för riskerna.Att män skaffar barn när de är över sextio annser jag vara gubbsjuka och väldigt själviskt utan tanke på konsekvenserna.

Att skaffa barn är ganska slitsamt så visst underlättar det att vara lite yngre.Men jag tror nog att den som är äldre kan vara lika bra Pappa eller Mamma som den som är yngre.Ska man prata om den perfekta föräldern så hur ska den vara i så fall?Är det den som är mitt uppe i karriären och jobbar 50-60 timmar i veckan eller den som kanske är lite äldre och har dragit ner på sitt arbetstempo?
Ett barn behöver kärlek,bekräftelse och omsorg,och det kan en äldre förälder också ge.

Till oss så sas det att riskerna ökar enbart om man är förstföderska och över 40, det är lite skillnad tycker iaf jag.



Huvudet på spiken, men tror också att det som med allt annat är väldigt individuellt.



Ber om ursäkt om jag sårar dig men min åsikt kvarstår, det är alltid dom som är utan erfarenhet som vet bäst.
Nu va inte mitt inlägg riktat till någon specifik person utan bara allmänt till alla som tror att dom "vet" o det är ju fler än du i denna tråd.

Vad gäller äldre pappor som får barn med yngre kvinnor så förfasar jag mig inte så mkt heller, dom barnen har det ju isf bättre än dom som har båda föräldrarna som äldre. Har ju iaf förhoppningsvis sin mamma kvar senare.

Hej

Kvinnan är ju skapad att mista sin barnalstringsförmåga i femtiårsåldern. Medan mannen i princip aldrig mister sin. Undrar vad som är tanken bakom det när människan "blev skapt" ? Kanske något som hänger kvar sedan "apetiden", att mamman ska sluta orka föda barn, medan apemannen kan fortsätta alstra...

Hälsn Tepa

Tyvärr är det inte sant. Riskerna för t.ex. Downs syndrom är hundrafalt större för en 42-åring jämfört med en 32-åring.

Jag hör till dem som tror att de vet och du får gärna kalla mig besserwisser. 42 är väl på gränsen, 50 lite för gammal enligt mitt sätt att se. Jag är som sagt helt övertygad om att ni är underbara, kärleksfulla föräldrar. På många sätt är det nog bättre med lite mognare föräldrar. Men nu var det som sagt inte det det handlade om utan barnens perspektiv. Min mamma var 33 när jag föddes och pappa 30. De lever och mår bra. Men jag är ändå orolig för dem varje dag, inte så jag tjatar på dem utan bara en liten tagg av oro inuti. Därför att jag älskar dem så mycket. Tänk om de blir sjuka. Jag vet fan inte hur jag ska klara mig när de inte finns längre. Jag antar att era barn älskar er lika mycket och därför förstår jag inte hur man kan utsätta sina barn för denna ängslan och sedan sorgen onödigt tidigt i barnens liv. Och det är ingenting som man som barn talar om för sina föräldrar precis, jag har aldrig sagt det till dem så de kanske tror att jag struntar i dem eller nåt. Men du ska veta att utan erfarenhet är jag inte fast jag inte har egna barn. Eftersom jag var 6 när jag kom på att mina föräldrar antagligen kommer att dö före mig (minns fortfarande paniken, hur jag hoppade upp ur sängen och sprang till mamma som försökte trösta mig) har jag 29 års erfarenhet av att vara rädd att förlora dem.

Att en 6-åring är rädd för att förlora sina föräldrar är normalt för deras utveckling, det händer mkt i en 6-årings kropp o huvud. Detta går dock normalt över.
Att du sen påstår att du vet vad du pratar om trots att du inte har barn, det förstärker bara mina åsikter. Det är förmodligen därför din oro för dina föräldrar är så stor också. Du har ju bara blodsband uppåt inte neråt.

Mina barn är varken ängsliga eller otrygga p.g.a. vår ålder det kan jag däremot garantera, jag utsätter inte mina barn för ängslan eller oro p.g.a. den heller. Vi har haft anledning att prata och diskutera mycket runt döden i vår familj p.g.a. ena dotterns tidigare sjukdom. Mina barn har upplevt kompisars död gm den, så dom sätter inte heller likhet mellan död o åldrande för dom vet att den kan komma när som helst i vilken ålder som helst.



Ja nu upplever jag inte nån större risk och katastrof om jag skulle få ett barn med Downs syndrom, ska nog till betydligt större saker för att jag ska betrakta det som risk. Har haft några sånna barn gm åren på förskolan och skulle inte betrakta det särskilt hårt.

Ja men jag säger bara att jag vet vad jag pratar om åt ena hållet och det gör jag ju, hur kan du påstå att jag inte gör det?! Jag har aldrig påstått att jag vet nånting om hur det är att ha barn.


Det kanske ligger någonting i det, men det är väl ändå normalt att älska sina föräldrar?


Nej det kan jag hålla med om. Människor med Downs syndrom är nog ofta bättre människor än vi "vanliga", kärleksfulla och glada, dem kan vi lära mycket av.

Förstår inte om du räknar det där som ungt eller gammalt...? Det är väl ganska så medelsnittsföräldrar är, eller...?

Män som är över 40 år har nästan sex gånger högre risk att få ett autistiskt barn jämfört med män under 30 år.
Källa: artikel i DN
Ju äldre pappa desto större risk att barnet drabbas av psykisk sjukdom visar en svensk studie från Karolinska institutet. Barn till män som blir pappa efter 50 har ökad risk att utveckla manodepressiv sjukdom. Artikel i Expressen

Frågan är vad som kom först, hönan eller ägget? Får folk sjuka barn för att dom är gamla, eller är det folk med dåligt arvsanlag som skaffar barn väldigt sent?

Jag tror att det är så att ju äldre man är när man skaffar barn desto större risk att få ett skadat eller sjukt barn - oavsett om man är man eller kvinna.

Jag skulle tro att den ideala åldern att bli föräldrar är mellan 28 till ca 40, tror dock att det är bättre att vara lite äldre än allt för ung.Det viktigaste för barnen, tror jag, är inte föräldrarnas ålder utan att få växa upp i stabil relation med både mamma och pappa. Jag har en bekant som har tre barn med tre olika pappor, det äldsta barnet har en jättebra relation till sin pappa och välbeställda farföräldrar som öser dyra presenter över sitt barnbarn, tvåan i syskonskaran har ingen som helst kontakt med sin pappa eller sina farföräldrar och slutligen trean som än så länge lever med båda sina föräldrar. syskonen lever alltså under helt olika villkor både känslomässigt och materiellt och det måste, åtminstone i mina ögon, vara ganska problematiskt.
Gita

42 och 50 är ju inte gammalt. Tråden handlar om en man som är 67 år gammal när barnet föds, han fyller 68 den 1 februari 2010.

Men hjällllp vilken brännande fråga! Den här tråden känns extremt fördomsfull!!! Vad spelar det för roll vilken ålder fadern är i?! Huvudsaken är väl ändå att barnet är önskat? Dessutom reglerar väl kvinnans fertilitet när det är för sent att skaffa barn (förutom i surrogatmammafallen, vilket däremot är diskutabelt)? En man kan inte vara för gammal därför att han KAN skaffa barn! Naturen sköter sig självt på ett utmärkt sätt!

Jag tycker inte att tråden är extrem fördomsfull.utan jag tycker att faderns ålder visst spelar roll,för hur deltagande är man i lekar fysikt fostran mm om man är 67 år gammal?

Är inte det också individuellt? Finns dom i den åldern som klarar det utmärkt, det handlar ju om i vilken fysisk form man håller sig. Ett val man gör själv.

Ja, egentligen är det löjligt att man pensionerar folk redan vid 65 års ålder i Sverige för väldigt många är i utmärkt form vid den åldern

Det kan spela en jädra roll, och själv är jag grovt emot det.
Min sambos pappa närmade sig 70 när hon föddes, mamma var bara närmre 50. Visst, han var hyfsat pigg i ungefär 5 år, sen gick det raskt utför.
Hon kommer inte ihåg honom som pappa mer än enstaka fragment, större delen av hennes uppväxt var han en farfar som tynade bort av ålder. När han dog runt 80 år gammal hade han varit 'på håret' fler gånger än hon kan räkna till och tro fan att det var blandade känslor som vägde över till "äntligen".


Summa summarum är det fruktansvärt själviskt att bli förälder om man fyllt 60

Nej det tror jag inte alls på,menar du på fullt allvar att en nybliven pappa på 67år orkar att vara med aktivt när barnet är tex 10år pappan är då 77år!och vid tonårs tiden ca82 år!.

Han lär ju ha mer tid i alla fall, något som är ett stort problem för många småbarnsföräldrar idag

Jo det är ju helt klart, han kan vara med tex nattvandrarna vid 82år och kolla alla ungdomarna.