Jag har haft olika konstellationer. En hona, en hane. Hanen kastrerad. En ensam hona, steriliserad. Nu två hanar, kastrerade.
Första hanen var inte kelen alls. Inte med mig iaf.
Han var hårdhänt och fångade fötter och ögon när man sov. När han träffade en baby var han däremot hur mjuk och försiktig som helst. Honan var helt och hållet "min". (En vildkattsunge som satt fastklämd på mina föräldrars uthusvind.) Låg på min mage så fort jag slängde mig i soffan o liknande. Genomkelen.
Ensamhonan var mycket speciell. Kelen och go, låg hos mig i sängen och så fort jag satte mig ner, men samtidigt, klappade man henne där eller när det inte passade så markerade hon bett. Allt var på hennes villkor. Och det tyckte jag var helt okej. Hon hatade andra katter och slogs mycket. Barn var heller inte populära. Dem rev hon så fort hon kom åt. När jag tvingades avliva henne så ville jag ha katt direkt igen. Någon måste ju hålla efter mössen här hemma och huset blir så tomt utan.
Skaffade två pojkar, mest för att jag hört att honor är bättre jägare. Och så ville jag aldrig mer hamna i situationen att stå utan katt. De kommer från olika kullar och är de goaste katter man kan tänka sig. Kelna och lekfulla både med mig och varandra. Slåss sällan vare sig med katter som kommer in på tomten eller när de är och besöker grannarna. Använder aldrig klor eller tänder vare sig när de leker eller om man klappar eller hanterar dem på olika sätt. De är nu två år gamla och jag har inte märkt något av att de blir slöa som kastrater. Vintertid är de inte ute lika mycket som de varmare årstiderna, men vem är det? Den ene hetsäter när han blir uttråkad. Vintertid får jag hålla koll på honom annars tenderar han att bli riktigt fet.
Så min slutsats är väl att det är personlighet mer än kön som styr hur de är. Och hur man kan avgöra den när de är små genomsöta ulltussar, det är en helt annan fråga.
katt - han eller hon, vad föredrar du?
12-05-2009, 20:30
