Fått svar på en av frågorna Svarat av: Erling Ögren, Umeå Plant Science Centre den 2009-08-13
Luftrörelser är nödvändiga för att förse de fotosyntetiserande bladen med koldioxid. Luftens koncentration av koldioxid är så låg att koldioxiden inom några få minuter skulle ta slut runt bladen om inte frisk luft ständigt tillfördes. För växter är alltså frisk luft koldioxidrik och syrefattig luft - för oss och djuren är den syrerik och koldioxidfattig. Nu behövs det inga stora luftrörelser för att tillgodose koldioxidbehovet. Det räcker med den ganska svaga vertikala luftrörelsen som uppstår i vegetationen genom konvektion, dvs att uppvärmd luft stiger och ersätts av kallare och tyngre luft ovanifrån.
De starkare horisontella luftrörelserna, vindarna, är däremot i princip av ondo. Växter som växer helt skyddade från vind i odlingsrum växer snabbare på höjden än växter som böjs av vinden: de senare måste bygga en tjockare stam för att klara den mekaniska påfrestningen av böjningsrörelsen på bekostnad av höjdtillväxten. Men eftersom hårda vindar inte kan uteslutas i naturen är regelbunden exponering för vind ändå positiv eftersom växterna i tid hinner förbereda sig genom tillväxt.
Vind är också avkylande. Växter håller vanligtvis en temperatur som är högre än omgivande luft eftersom de absorberar solstrålning bättre än luft, men uppvärmningseffekten förloras vid stark vind. Den huvudsakliga orsaken till varför träd klarar sig så mycket sämre än marknära fjällväxter på fjället är att marknära växterna får erfara den fulla uppvärmningseffekten där vinden är svag närmast marken medan de uppstickande träden förlorar uppvärmningseffekten av den fulla avkylande effekten av vinden. Alla som varit på fjället eller stranden har upplevt detta: skillnaden i avkylning mellan att ligga ned och att stå upprätt.
Vind är också uttorkande, mest ett problem i torra trakter, men kan också bli ett problem för barrträden när vattnet fryser på vintern, särskilt i exponerade lägen. Stormar som river upp saltvatten är särskilt uttorkande.
|