Nu sitter vi här..., Sista ungen har flygit ur boet! Alternativ

[Betty]

Det känns lite konstigt och tomt...
I helgen flyttade min yngste son hemifrån.
I ena stunden bränner tårarna bakom ögonlocken, för det är allt lite jobbigt när den sista i kullen lämnar boet. Samtidigt känner jag förväntan och glädje - glädje för hans skull som äntligen fått en egen lägenhet efter två års köande.
Tänk så fort tiden går, det var ju alldeles nyss som vi satt fem runt middagsbordet! Känns nästan lite onödigt att bara laga mat för två...
De här första två nätterna har jag sovit dåligt, vaknat vid minsta ljudknäppning, huset känns så stort och tyst. Saknar t.o.m. hans väckarklockas skrällande klockan kvart i fem på morronen - fast ingen av oss andra ska upp så tidigt...
Samtidigt känns det bra att inte längre behöva ha det omedelbara och övergripande ansvaret för "allt"...
Kan inte hjälpa att det trots allt känns tomt men nåja, vi vänjer oss väl med den nyvunna friheten så småningom...

[Ina]

Det är väl så det ska vara förmodar jag... Man ska vara glad för deras skull och orolig för hur dom ska klara sej och sakna dom och tycka att det är oändligt skönt att få ha sitt hus ifred utan att dela det med en "massa" andra vuxna människor.

Jag försöker att tänka på det ibland redan nu att mina "skrottar" faktiskt kommer att lämna mej - min farmor kallade visst alltid sina barn för "Gusslån" (guds-lån). Det känns som ett ganska bra uttryck tycker jag...