Det känns lite konstigt och tomt...
I helgen flyttade min yngste son hemifrån.
I ena stunden bränner tårarna bakom ögonlocken, för det är allt lite jobbigt när den sista i kullen lämnar boet. Samtidigt känner jag förväntan och glädje - glädje för hans skull som äntligen fått en egen lägenhet efter två års köande.
Tänk så fort tiden går, det var ju alldeles nyss som vi satt fem runt middagsbordet! Känns nästan lite onödigt att bara laga mat för två...
De här första två nätterna har jag sovit dåligt, vaknat vid minsta ljudknäppning, huset känns så stort och tyst. Saknar t.o.m. hans väckarklockas skrällande klockan kvart i fem på morronen - fast ingen av oss andra ska upp så tidigt...
Samtidigt känns det bra att inte längre behöva ha det omedelbara och övergripande ansvaret för "allt"...
Kan inte hjälpa att det trots allt känns tomt men nåja, vi vänjer oss väl med den nyvunna friheten så småningom...