Ur citat-trådens senaste inlägg
CITAT
Det finns dagar
som är som trappor,
man måste välja
om man ska gå upp
eller ner.
fick jag lust att sätta in en egen dikt som jag skrev för nåt år sen. Den e lååååååång ...
Livet är som en trappa att gå,
ett ben ska känna, det andra förstå.
Ett ben ska uppåt, det andra ner
och båda ska veta vad det andra ser.
Ett ben kämpar uppåt, steg för steg
det andra ska neråt utan att va feg.
Trappan som går upp, är till för Förnuft,
medan Känsla måste neråt, även utan luft.
Två trappor att vandra, med varsitt ben
åt olika håll - tacka sjuttsingen för att reklamen går hem
för ipren ... (kunde inte låta bli)
Ett trappsteg i taget, det gäller för alla
Uppåt och neråt utan att falla.
Trappsteg i balans mellan här och där,
lära sig att lita på att Livet bär.
Ett endaste trappsteg, fast himelen hägrar
Det lyser och bländar men benen vägrar.
Ett endaste trappsteg är allt vi förmår
sen måste vi stanna så att vi förstår
att detta är Livet och ingenting annat
denna blandning av tårar och skratt
Ett steg uppåt och ett steg ner
tills vi finner att klyftan ej ökar mer.
Precis när vi tror att vi slits mitt itu
så förs allting samman i "här och nu".
Ett ben går uppåt, mot svindlande höjder
Det andra går neråt mot inre fröjder.
Släkte följa på släkters gång,
arvet är mörkaste häkten.
Det ouppklarades mörka prång,
förs över på kommande släkten.
Så kom det till oss, denna väntande avsats
uppstigen ur mörkret för att finna sin plats.
och vi tror att det handlar om, att va modig eller feg
ifall vi klarar dessa vindlande steg.
Att stå still på ett trappssteg, fast man inte vet hur
på en avstats som vaktas av demoner och djur
med en fot i djupet och en i det blå
och ändå hålla samman, inte spricka upp i två
Och mitt i denna balansakt, medan gamarna suktar
omgiven av dödshot och allt som vi fruktar
ska vi finna balansen mellan här och nu
mellan det som är jag, och det som är du
mellan det som har varit och det som ska ske
mellan livet och döden och förmågan att le.
Allt som vi lär är inte bara för oss
det är kunskap som lyser som skälvande bloss
för kommande släkten i kommande tider
kan födas barn som inte lider.
Livet är svårt, nästintill obegripligt, och ändå så är vi skapta
som så
att benen har sina trappor att vandra
en för det ena och en för det andra
och hur det går ihop är svårt att förstå
Men nånting är större än enbart jag
det är vad jag finner en vacker dag
när jag törs vila på trappstegens räcken
se ner utan svindel och upp utan skräcken
En dag så kan jag, en dag jag vet
Att Livet i sig, har en bärighet.
© amaira
Dagens, eller veckans dikt.
03-06-2004, 21:48
