Hur kan förtröstan leva?



Omkring oss störtar allt
och mer skall störta
tills ingen sten är kvar
för att stödja vår fot
Hur kan du ännu tro
som inget har att tro på?
Hur kan förtröstan leva
så utan all rot?

Är den själv rot?
Är den själv fröet,
och växer själva världsträdet
fram ur den?
Då är vårt öde lagt
hos tystlåtna hjärtan...
För deras helhets skull
kan kaos blomma
av undrens makt - som tiger
men vill bli trodd.
Allt kan slås sönder,
På nytt skall det läkas
så länge den är levande, vår innersta
grodd...

Karin Boye



Hoppas att där finns fler som älskar skrivna dikter eller kanske har egna att bjuda på...

Själens skatter.

Tag ej alltid efter ytan
finn ej där ditt ideal
Ty dess skönhet är förgänglig
kanske ångrar du ditt val

Pröva hellre själens skatter
prova vad i hjärtat bor
Kanske att du där kan finna
vad du ej på förhand tror

/Lycklig tvåbarnspappa!

Blomsterstycke

Lila rhododenron,tegelröd
pelargonia i fönsterkarm.
Flädern,i sin blomnings överflöd
har strött vita stjärnor på min arm.

Klängrosbusken kastar mörkröd brand
över sommarträdgårdens berså.
Flockvis ler rabattens konfirmand,
flickan i det gröna ,himmelsblå.

Sarons lilja står i biblisk prakt,
liksom hämtad ur ett altarskåp.
När ett steg jag har tillryggalagt,
kommer jag till mörk heliotrop.

Och jag brister ut i våldsam gråt,
oförklarlig, plötslig, meningslös.
hur bär jag, en vuxen man, mig åt?
har en blomparfym gjort mej nervös

Vita stjärnor falla från min arm.
steg en gång heliotropens doft
flyktigt mig till mötes från din barm,
som jag kysste innan den blev stoft?

Hjalmar Gullberg

den här passar väl här på odla

Av samma skäl

Tystnaden är så stark här
Naturen äger styrka
Granskogens täta höga visdom
genomsyrar allt.
Tysta står de, långsamt växande
Allt har de sett
och allt innehåller de

Mossbeklädda stenblock
tunga och orörliga
ger sitt ordlösa medhåll
Gammal är skogen.
Gammal är visdomen.
Och hela tiden förnyas den,
växer, byter skepnad.
Och är samtidigt densamma.

Den innehåller allt och inget,
alltid, alltid och evigt.

Ständig rörelse och förändring.
Ur mossan stiger daggen,
rådjuret dricker ut källan,
bäcken finner sin väg mot älven,
mot havet
mot himlen

Men inget förändras.
För allt är av samma skäl.
Allt är av samma själ.

//Hanna (echo)

(finns mer att läsa på Sockerdricka/echo's sida.)

echo den gillar jag
jättefin
skrev i din gästbok men va inte inloggad
får nog skaffa ett nick där
här finnns några av mina dikter

Åh så vackert!

Hanna! Den tyckte jag om!

Hjälmar Gullberg dikt (som jag inte läst förut) är underbar!

MRLINDELL! Har du ksrivit denna själv? Jättefin!!!

Ja Felix matte, jag älskar skrivna dikter, av det här slaget!!!

Mycket fin dikt du började tråden med.


Börjar själv med att "förflytta" den ljuvligt vackra dikten från tråden "citat-tråden", skriver av Olof Lagerkrantz.

Har gått och "nynnat" på den i flera dagar, för det är verkigen "en hjärtans dag", varje vacker försommardag i den här tiden.

Men göken har slutat "gala"... för flera år sedan. Den tillhör de fåglar som sakta men säkert försvinner från våra marker... *snyft*




Det var en hjärtans dag bland världens alla dagar,
när östergöken gol i sommarns gröna hagar.
Och Flora band en krans kring alla flickors änne,
av kattfot och viol och käringtand ett spänne.

Hur ljuvligt solen sken på fattiga och sjuka,
och gräset bredde ut sitt sidenbolster mjuka.
Där lade jag mig ner och hörde bina surra
och duvan på sin kvist för hjärtevännen kurra.

Jag somnade till sist vid rop ur gröna hagar.
Det var en hjärtans dag
bland världens alla dagar.



/amaira

En liten sorglig då.....

Jag stod vid din säng inatt, jag kom för att ta mig en titt.
Jag såg att du grät o hade svårt att sova.

Jag gnydde tyst till dig när du torkade bort en tår.
Det är jag, jag har inte lämnat dig, jag mår bra jag är OK, jag är här.

Jag var nära dig vid frukost, jag såg dig hälla upp te.
Du tänkte på dom många gånger dina händer sträckts ner mot mig.

Jag var med dig till min grav idag,du vårdar den så bra.
Jag vill försäkra dig, jag ligger inte där.

Jag gick med dig mot huset, när du fumlade efter nycklarna.
Försiktigt satte jag min tass på dig, jag log o sa det är jag.

Du såg så väldigt trött ut, o sjönk ned i en stol
Jag försökte så hårt att få dig att förstå att jag stod där.

Det är möjligt för mig att vara så närvarande varje dag.
Att tala om för dig med säkerhet "jag for aldrig iväg"

Du satt där mycket lungt, sen log du. jag tror du visste.
I stillheten den kvällen, var jag väldigt nära dig.

Dagen är över....Jag ler o ser dig gäspa.
O säger god natt, guds beskydd, vi ses imorgon.

När det är inne för dig att gå över den tunna linjen.
Kommer jag att rusa över för att hälsa dig o vi kommer att stå sida vid
sida.

Jag har så mycket att visa för dig, det är så mycket för dig att se.
Ha tålamod, levtill din resas slut, kom sen hem till mig.

*bara gråter*

klarar bara inte av såna sorgligheter, speciellt inte såna som går rakt in i hjärtat... *snyft* Men det är nyttigt att gråta...

"Gå ut på åkern och gråt
där gör dina tårar nytta
både för dig
och för jorden"

C.P. Estés (ur Den trofaste trädgårdsmästaren)

nu flödar tårarna o jag tänker på mina kamrater me tassar

Så vackra dikter
Kanske finns här många poeter bland medlemmarna.

16kvm stor balkong.... är det du som är Yvette?

Nej inte jag som är yvette....

Här kommer en till. .

Jo den ena är så sorglig att jag inte kan läsa den i ett stycke utan att storböla...

Här är en liknande.
( terrier går att byta ut mot annan hundras förståss )


High in the courts of heaven today
A little dog-angel waits.
With other angels he will not play
But he sits alone at the gates.
"For I know my master will come", says he
"And when he comes he will call for me".

And his master on earth, far down below,
As he sits in his fireside chair,
Forgets sometimes, and whistles low
For his terrier thats no longer there
And the little dog-angel cocks his ears
And dreams that his master´s voice he hears

And I know when at length his master waits
Outside in the dark and cold
For the hound of death to open the gates
That lead to the courts of gold
His little terrier´s welcomming bark
Will comfort his soul in the shivering dark.

En liten blomma, för er med sorg i själen:





Ögontröst, du lilla blomma
vill du trösta ögat mitt?
För likt morgondagg så tränger
tårar fram och faller fritt.

Vill du trösta lilla blomma
lilla blomma Ögontröst
Trösta ögat mitt som gråter
sorgetår ur sorgebröst

Vill du torka, lilla blomma
torka ögats sorgetår?
Lys med dina milda färger
genom mörkrets färg så svår

Lilla blomma Ögontröst
du som står där daggen drar
Vit och lila, solljusgult
skymtar fram, och stannar kvar.

/amaira

Nu är det synd om de döda,
som ej få sitta i vårens tid
och värma sig i solen
på ljus och ljuvlig blomsterlid.
Men kanske viskade de döda
då ord till vivan och violen,
som ingen levande förstår

De döda veta mer än andra
Och kanske skulle de, när solen går,
då med en glädje, djupare än vår
bland kvällens skuggor ännu vandra
i tankar på den hemlighet,
som bara graven vet.

Verner von Heidenstam

flyttade från citattråden

Här är en dikt som jag tycker så oerhört mycket om, i dess "enkelhet".

I några rader lyckas hon sammanfatta hela livets "svåra enkelhet".

"Hon" heter Anna Rydstedt.



Bedömning

Man ser inte genast skillnad
på småsten och gråsparvar
i den nysådda svarta åkern.

Några flyger och sätter sig i nypontörnet
- de är gråsparvar.

Andra blir kvar och trippar i åkern
- de är också gråsparvar.

Andra återigen ligger stilla kvar i åkern
- de är troligen stenar.

Min Dator

Igår köpte jag en dator. Nu måste man ha en sån.
Jag som trott att den lilla TV.n och tangentbordet är datorn, fick nu lära mig ett nytt ord - Hårddisk
Hårddisken är själva datorn sa de, inte skärmen, utan lådan
där man kan stoppa in CD-skivor och små plattor som kallas Disketter
Där inne i hårddisken surrar det och en lampa blinkar.
Då jobbar datorn sa de.
Det följde med en Mus också.
En mus har för mej varit ett litet djur man kan få syn på i skogen då o då.
Nu sa de att musen, det är den lilla saken man lägger på Musmattan
(nytt ord igen, själv har jag bara haft trasmattor) där rör man försiktigt
på den, då syns en pil på skärmen. Man pekar på något och klickar på musen.
Då ändras bilden! Häftigt!
Det finns också en Portfölj i min dator. Jo, det är sant! Fast hur en sån kan
rymmas i den lådan fattar inte jag.
I portföljen sparar jag sånt jag skriver.
Det finns också olika Filer i min dator.
Ytterfil, Innerfil och Kollektivfil. Det har varit filer för mej
förutom tetrorna i kylen.
Men nu vet jag att jag har såna i min dator också.
Jag tror att jag kan spara skrifter där också om jag förstått det rätt.
Fast jag vet inte om jag först måste stoppa det i portföljen och sen
stoppa den i filen.
Jag måste fråga nån som vet. Och en som vet, det är min dator!
Lite här och var ser jag "Hjälp?" på skärmen, då för jag pilen dit
och klickar, så talar datorn om för mej hur jag skall göra.
Den är klok, min dator.
Mycket intelligentare än jag med mina femtio år på nacken.
Men... Skam den som ger sej.
Har jag så här snabbt lärt mej vad en dator egentligen är, så lär jag väl
kunna luska ut vad allt man kan ha den till också inom en överskådlig tid.

Agneta oktober 1996

Välkommen åter, snälla sol,
som jagat nordanvinden!
Nu har du sovit sen i fjol
och vaknat röd om kinden.

Värm upp vår jord, så växer råg
och fyller bondens lada.
Värm sand och vik och vind och våg,
så få vi gå och bada.

Välkommen åter, snälla sol,
lys över land och vatten!
Nu klingar sång, nu stäms fiol,
nu dansas hela natten.

August Strindberg

Jag sitter sjungande
i trädet gungande
när dagen gryr

Med solen stigande
jag väntar tigande
på äventyr

Med kvällen stundande
jag lyssnar blundande
hur dagen flyr


vet inte författaren

Ju mer tiden går
desto sötare var
ungdomens äpple

Så mycket större
Så mycket rödare
Och denna ljuva smak
av honung

Aldrig kan ungdomens
äpple
vara ljuvligare
än när vi själva mognat


© amaira -02.


Felix matte: jag gillar din prosa-berättelse om datorn. Känner igen mig så väl!! Fast jag var också rädd.
Varje rörelse, tangent, sökande, kunde väl resultera i att allt gick sönder, allt gick förlorat, kunde det inte?

Minns första gången jag tordes närma mig, i en datastuga. Fick skriva... vilken lycka!
Eureka! Vilken insikt och överraskning...

Jag hade läst vuxen-matte, några år tidigare, och där ingick några lektioner "datakunskap". Den bestod i, att göra sina egna beräkningar, programmeringar, eller vad det nu var. Räkna några tal, genom if-satser,
... eller nåt.

Så jag hade aldrig tordats gå till datastugan, för jag var övertygad om att man måste programera sin skrivsida...

Och så hade datorerna redan färdiga program! WOW.

Jag som älskar att skriva - var snart upp över öronen förälskad!

Dessutom hade jag råkat få med mig en "skriva-på-maskin-med-rätt-fingar-utbildning" från min ungdom, så det går i en rasande takt, att skriva. *stor lycka*

Och så älskar jag att få hålla på med bilder, så givetvis har jag ett bildbehandlingsprogram, i Corel.

Sonen säger att jag ska använda Photoshop, för det är mycket mycket bättre. Men jag är så invand, och det funkar ju.

Nån gång kanske jag lär mig det med...

Ur Paradisdikter

Allting får namn av sitt hem,
tinget får hem i sitt namn.
Paret i paradis paras.
Famn söker alltid en famn.
Språket är hav, det är skepp.
Ord äger vidd och når hamn.
Ordet om tinget får grepp.
Språket är lyckligt av namn.

Språket är lustgård och grav,
glömskan kan grönska som gräs.
Stavaren stavar till stav,
nästan din bor på ett näs.
Språket är lyckligt i sig
språket i paradis
parar sig lyckligt med dig.
Språket är paradisgräs
betat av salig hjord.
Tinget är invigt med ord.
Språket är saligas spis.

Harry Martinson



Amaira... kul att du gillade den.
Jag kör med Photoshop... Corel tycker jag är för svår, den använder guben min.

Härligt! Lite "hjärngymnastik...
Kitlar härligt i huvudet medan jag försöker sätta ihop innebörderna av orden med deras namn... *trasslar in mig*

(Är ju "förtidspensionerad" (har ett annat namn numera, som jag bara glömmer bort hela tiden) pga bl a koncentrationssvårigheter.)

kramisar/amaira

Sommaridyll.

Sommarhuset vilar sött
mitt i fågelsången
flaggan hänger slak och trött
på den vita stången
Solen kryper rund och glad
ner och tar sitt aftonbad
simmar stilla ryggsim
bortom kvällens myggstim

Blodfylld mygga hovrar lugnt
från en biten gubbe
som slog till för sent och tungt
och slog ut sin nubbe
Gubben svär i vredesmod
myggan flyger med hans blod
att i kvällen sköra
nya myggor göra

Blodsprängd mygga ligger platt
i en hand i flatan
om man lyssnar hör man att
myggan skriker "satan
att jag sög mig tjock och knack
så min flygförmåga sprack"
Gubben visar näven
"se jag fick den jäveln"

Blodtom mygga landar fräckt
mitt på bara kroppen
trycker ner sitt sugrör käckt
smakar första droppen
Smackar med förnöjsam min
som när vissa provar vin
torkar sig om munnen
och är strax försvunnen

I en trädgårdsmöbel vit
sitter gubbe, gumma
äter grillad nötköttbit
njuter, sitter stumma
känner sig på gott humör
anar inte alls att för
myggorna i parken
är de rena charken


Text: Claes Eriksson

verkligen härlig!

Den skulle också kunna heta
"Myggornas perspektiv"
eller
"ur myggornas synvinkel" ... eller nåt...
*gillar skarpt*



(edit: ändrat ett av dessa mina ständiga tangentfeltryckningar)

Tankar

Någon gång har det hänt
att jag avund har känt
mot dom,
som har kyliga sinnen.
Att inte beröras
av någonting,
inte ens utav minnen.
Men så kom jag på
det är synd ändå,
för dom nås ej
av stora fröjder.
Man måste
ha varit i dalen,
för att uppleva
livets höjder

Fått denna dikt av Ann som i sin tur fått den av en annan vän.

Fin.

Ur citat-trådens senaste inlägg

fick jag lust att sätta in en egen dikt som jag skrev för nåt år sen. Den e lååååååång ...





Livet är som en trappa att gå,
ett ben ska känna, det andra förstå.

Ett ben ska uppåt, det andra ner
och båda ska veta vad det andra ser.

Ett ben kämpar uppåt, steg för steg
det andra ska neråt utan att va feg.


Trappan som går upp, är till för Förnuft,
medan Känsla måste neråt, även utan luft.

Två trappor att vandra, med varsitt ben
åt olika håll - tacka sjuttsingen för att reklamen går hem
för ipren ... (kunde inte låta bli)

Ett trappsteg i taget, det gäller för alla
Uppåt och neråt utan att falla.

Trappsteg i balans mellan här och där,
lära sig att lita på att Livet bär.


Ett endaste trappsteg, fast himelen hägrar
Det lyser och bländar men benen vägrar.

Ett endaste trappsteg är allt vi förmår
sen måste vi stanna så att vi förstår

att detta är Livet och ingenting annat
denna blandning av tårar och skratt


Ett steg uppåt och ett steg ner
tills vi finner att klyftan ej ökar mer.

Precis när vi tror att vi slits mitt itu
så förs allting samman i "här och nu".

Ett ben går uppåt, mot svindlande höjder
Det andra går neråt mot inre fröjder.


Släkte följa på släkters gång,
arvet är mörkaste häkten.
Det ouppklarades mörka prång,
förs över på kommande släkten.

Så kom det till oss, denna väntande avsats
uppstigen ur mörkret för att finna sin plats.

och vi tror att det handlar om, att va modig eller feg
ifall vi klarar dessa vindlande steg.


Att stå still på ett trappssteg, fast man inte vet hur
på en avstats som vaktas av demoner och djur

med en fot i djupet och en i det blå
och ändå hålla samman, inte spricka upp i två


Och mitt i denna balansakt, medan gamarna suktar
omgiven av dödshot och allt som vi fruktar

ska vi finna balansen mellan här och nu
mellan det som är jag, och det som är du

mellan det som har varit och det som ska ske
mellan livet och döden och förmågan att le.


Allt som vi lär är inte bara för oss
det är kunskap som lyser som skälvande bloss

för kommande släkten i kommande tider
kan födas barn som inte lider.


Livet är svårt, nästintill obegripligt, och ändå så är vi skapta
som så
att benen har sina trappor att vandra
en för det ena och en för det andra
och hur det går ihop är svårt att förstå

Men nånting är större än enbart jag
det är vad jag finner en vacker dag
när jag törs vila på trappstegens räcken
se ner utan svindel och upp utan skräcken

En dag så kan jag, en dag jag vet
Att Livet i sig, har en bärighet.

© amaira

Kära pappa!

Det är rätt ofta som jag undrar hur du har det
Om du längtar efter något där du är
I drömmarna bygger jag broar
Så att det känns som om du nästan är här
Minns du doften av syrener
Och hur härligt det är med nybakat bröd
Minns du våra stunder tillsammans
Minns man sånt när man är död

Skriven av en liten flicka som miste sin pappa

MER av eget material....

Kul att någon vågar !!!!

Själv kan jag inte skriva dikter/prosa/poesi eller vad det nu kan tänkas heta. Men jag läser gärna....

björn

Nu är det adnra gången Gammelnalle, som du tycker jag är modig! *mallig* (nåja, "fri tolkning" kanske, men ändå )

Jag vill också ha fler dikter, och fler egna. Är säker på att det finns många som ruvar på sina hemligheter!

Tror att det finns många här som har egna dikter i lådorna (datorn numera).


Catarina, en sån fin och sorgsen dikt...

Jag vill ha FLER!

Men min vilja växer ju i skogen har jag hört...

Ska försöka plantera den i rabatt i trädgården istället, men då äter väl rådjuren upp den istället...

kramisar/amaira

Jag drömde.

Jag drömde jag var en liten kerub
som gick därute i sommarskrud.
Jag såg på var blomma vår Fader danat
som om han ej nånsin gjort något annat.
Jag kände en glädje så mäktig och stor
Tänk, jag är en av dem som här på jorden bor.
Vilken glädje, vilken fröjd !
Jag kände mej så otroligt nöjd.
Var finns väl en vackrare värld än den här
en natur som jag håller så hjärtans kär.
Tänk om vi alla kunde vakna
utan att allt det materiella sakna.
Vi vore nöjda med det vi har
vi skulle ej ställa stora krav.
Min lycka det är att få vara
en liten prick i Guds stora skara
En prick som nöjder går på vår jord
och inte vaktar på andras ord.


Agneta 28/6 -1995

*tycker om*
instämmer!

kram/amaira

Vädret, det klagar många på
Fast ingen på vädrets makter kan rå
Använd din tid till nåt mycket bättre
först då kan du alla ljusglimtar se.

Hitta nåt fint i regniga dagar
Se hur det grönskar i alla hagar
Se hur blommorna nu slår ut
Njut av allt detta innan sommarn är slut.


regnet öser ner, termometern visar +3,4

En liten betraktelse som jag hittade på nätet.

Om jag fick leva ett liv till...

Om jag fick leva ett liv till då skulle jag vilja göra fler misstag.

Jag skulle vilja koppla av mer och vara mjukare, jag skulle vilja vara dummare än jag varit på den här resan.

Jag skulle vilja ta saker och ting mindre allvarligt, bestiga fler berg och simma i fler sjöar.

Jag skulle vilja äta mer glass och färre bönor...

Jag kommer kanske att ha fler verklige bekymmer, men jag skulle ha färre inbillade.

Ni förstår...
jag har varit en sån där människa som lever försiktigt och sunt timme efter timme, dag efter dag.

Oh, visst har jag haft mina fina stunder
och om jag fick göra om det
skulle jag försöka att bara ha stunder
en stund efter en annan
i stället för att leva så många år i förväg.

Jag har varit en sån där person som aldrig går någonstans utan termometer, varmvattensflaska och fallskärm.
Om jag fick leva om mitt liv en gång till
skulle jag packa mindre i väskan.

Om jag fick leva en gång till
skulle jag börja gå barfota tidigare om vårarna
och fortsätta med det längre in på höstarna.

Jag skulle dansa mer, åka mer karusell
och jag skulle plocka fler tusenskönor...

Nadine Stair, 85 år, Louiseville, Kentucky

jo jo....

Det är ju inte det man gjort (även fel) som man ångrar utan allt det där man inte har gjort....

Börja var dag med en tacksamhetstanke
Tacksam för att du kan se
Tacksam för mat och husrum
för hjälp du till andra kan ge

Tacksamhet bör vi känna
varje dag du och jag
Fast livet oss inte bjuder
blott njutningar och behag

Vi bör också vara tacksam
i motgångens svåra stund
I mörkret finns alltid en ljusning
Allt ändras, det sker i en blund

Så börja var dag, var tacksam
Tacksam för var dag du fått
Fastän du ännu inte
livets höjdpunkter nått.

Jorden kan du inte göra om.
Stilla din häftiga själ!
Endast en sak kan du göra:
en annan människa väl.
Men detta är redan så mycket
att själva stjärnorna ler.
En hungrande människa mindre
betyder en broder mer.
Stig Dagerman

Jaha ... "jorden kan du inte göra om" var redan upptagen... (annars hade jag satt in den)

Får hitta på nåt annat...

Vad sägs om en vacker sångtext?




När löven faller av och kvar är vi,
ett litet frö får dö och bli till liv.
När regnet faller ner utför min kind,
du torkar alla tårar med din vind.


Då ser jag din kärlek mot mig.
Då känner jag livet ifrån dig.
När regnet faller ner utför min kind,
då vet du att jag älskar.


Som himlen runt vår jord, ditt ord består
och leder mig på vägen som jag går.
Som ljuset ifrån skymning gör mig väl,
så styrker du det svaga i min själ.


Så ser jag din kärlek från dig.
Så känner jag livet inom mig.
Som himlen runt vår jord ditt ord består,
då vet jag att du älskar.


(störst av allt är kärleken…)
Störst av allt är kärleken
(den går igenom döden för mig).
Går genom döden för mig
(den renar mig på vägen om igen).
Renar mig om igen.
Då vet jag att du älskar.

Du älskar mig.
Jag ger dig allt,
Jag lämnar aldrig dig.


Nu ser jag din kärlek mot mig.
Nu känner jag livet ifrån dig.
När löven faller av och kvar är vi,
då vet jag att du älskar.


Nu ser jag din kärlek mot mig.
Nu känner jag livet ifrån dig.
När regnet faller ner utför min kind,
då vet jag att du älskar.

Carola Häggkvist/Ingemar Åberg

måste bara säga att jag läser varje dag här
härlig läsning
idag va jag tvungen att ta dagermans
stilla din häftiga själ
o lägga den på mitt kalenderblad

Den här dikten av Tomas Tranströmer, älskar jag!!!




Romanska bågar

Inne i den väldiga romanska kyrkan trängdes turisterna
i halvmörkret.

Valv gapande bakom valv och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade.

En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:

"Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall."

Jag var blind av tårar
Och föstes ut på den solsjudande piazzan
Tillsammans med Mr och Mrs Jones, Herr Tanaka och
Signora Sabatini
och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.

In för midsommarfirandet: Sjung, spela och varen glada i människobarn:

Visa vid midsommartid
Text/musik: Rune Lindström/ Håkan Norlén

Dm A7 Dm Bb7
Du lindar av olvon en midsommarkrans
A7 Dm
och hänger den om ditt hår.
A7 Dm Bb7
Du skrattar åt mångubbens benvita glans
A7 Dm
som högt över tallen står.
D A7 D A7
Inatt skall Du dansa vid Svartrama tjärn
D A7 Bm E7 A7
i långdans, i språngdans på glödande järn.
Dm A7 Dm Bb7
Inatt är Du bjuden av dimman till dans
A7 Dm
där Ull-Stina, Kull-Lina går.


Nu tager Du månen från Blåbergets kam
att ge dig en glorias sken.
Och ynglet, som avlas i gölarnas slam
blir fålar på flygande ben.
Nu far Du till Mosslinda, Mosslinda mor
där Ull-Stina, Kull-Lina, Gull-Lina bor.
Inatt skall Du somna vid Svartrama damm
där natten och mossan är len.




sorry att ackorden inte kommer på rätt ställe, men på rätt rad iallafall...

Tja när vi ändå är på hugget... en till:



Midsommarblomster
Hur ska jag få veta, om du håller av mig eller ej,
när du aldrig säger, att du älskar mej?
Bara det blir sommar får jag svar,
kära lilla du,
ty då ska jag spörja blommorna de sju.
Midsommarnatten plockar jag
klöver och timotej,
karibacka och ängsull och blyga förgätmigej
blåklockor och violer
och då vet jag att du älskar blott mej


- Einar Molin



Karibacka???? Jaså inte det!!! Röllika då?? Samma sak!!!

Lillebror Söderlund tonsatte den.

amaira... så vacker dikt den var ny för mig.
gammelnalle... nu har jag sjungit och spelat och glad är jag också... det är ju midsommar

I doft av jasmin

Att sitta och må,
låta tiden gå
som solen på himlapällen.

I sällskap av bin
och doft av jasmin
och solbrännsveda mot kvällen.

Gustaf Nessberg

Godmidsommardagsmorron alla!

Åh vilken härlig tråd! Hittade den först nu på morronen, hur har jag kunnat missa den tidigare? Många tänkvärda ord ni har, både egna och andras. Den här dikten hittade jag för några år sen:

När jag blir gumma...
(okänd)

När jag blir gumma ska jag
klä mej i purpur
och hatt i rött
som inte matchar
och inte klär mej.

Och jag skall använda
folkpensionen till brännvin
och genombrutna handskar
och sandaler av satäng
och säga att vi inte
har råd med smör.

Jag skall sätta mej på gatan
när jag blir trött,
och provsmaka i affärer
och tillkalla brandkåren
och dra med käppen
efter staketet
och ta igen för att jag
var nykter som ung.

Jag skall gå ut i regn
i tofflor
och plocka blommor
i andras trädgårdar
och lära mej spotta.

Man kan klä sej i
rysliga blusar
och bli fetare
och äta två kilo korv
på en gång
eller bara bröd och pickles
en hel vecka
och samla blyerts-
och bläckpennor
och ölbrickor
och grejer i askar.

Men nu måste vi gå klädda
för att hålla oss torra
och betala hyran
och inte svära på gatan
och föregå barn
med gott exempel.
Vi måste bjuda vänner
på middag
och läsa tidningar.

Men kanske borde jag
öva mej redan nu
så att folk som känner mej
inte blir alltför
bestörta och förvånade
när jag plötsligt blir gammal
och börjar klä mej i purpur.

Mmmm det är en härlig tråd!!! *tycker om - och nynnar till doft av jasmin ... "du lindar av olvon"... *


När jag blir gumma ... kommer ingen att förvånas i min bekantskapskrets. Därtill har jag varit alltför ung när jag var ung.

(lista ut det där den som kan)


Bidrar med lite midsommardikt av Harry Martinsson.


Nu går solen knappast ner
bländar bara av sitt sken.
Skymningsbård blir gryningstimme
varken tidig eller sen.

Insjön håller kvällens ljus
glidande på vattenspegeln
eller vacklande på vågor
som långt innan det har mörknat
spegla morgonsolens lågor.

Juninatt blir aldrig av
liknar mest en daggig dag.
Slöjlikt lyfter sig dess skymning
och bärs bort på ljusa hav.

Till en fågel.

Säg mig du lilla fågel,
där mellan almens blad,
hur kan du ständigt sjunga,
och ständigt vara glad?
Jag hör din röst var morgon,
jag hör den varje kväll,
men lika ren är stämman
och tonen lika säll.

Ditt förråd är så ringa,
din boning är så trång,
dock ser du mot din hydda,
och sjunger varje gång.
Du samlar inga skördar,
och inga kan du så,
du vet ej morgondagen
och är så nöjd ändå.

Hur ges det icke mången,
som gods och håvor fått,
som land och riken äger,
och bor i gyllne slott;
men hälsar dock med suckar
och tårbegjuten blick
den sol, vars uppgångstimma
nu nyss din lovsång fick.

Hur skulle icke mänskan
din ringa lott försmå,
och hon den otacksamma
är mindre nöjd ändå.
Ditt späda hjärta krossa;
det stode henne fritt;
dock prisar du ditt öde
och hon förbannar sitt.

Vi blickar hon mot höjden
så knotande, så kallt?
Vad ägde hon att fordra
då Skaparen gav allt?
Då jordens glädje ligger
för hennes fötter ner,
vi ser hon stolt på slaven
och suckar efter mer?

Nej! sjung du, lilla fågel,
om njutning varje gång,
och aldrig skall jag blanda
en klagan med din sång.
Kom, bygg ditt bo var sommar
invid mitt tjäll ännu,
och lär mig kväll och morgon
att vara säll som du.


Johan Ludvig Runeberg.

hur många känner igen och kan sjunga dikten?

[B]Nu är det sommarmorgon
och jordens högtidsstund,
nu ringer blåa klockor
sin frid i helig lund
av rönnar, björk och sälg.
Nu är det jordisk helg.

Nu sänker himlen stilla
sig över jorden ner
och lyss till hennes klockor
som den i grönskan ser.
I andakt allting står
som spröda klangen når.

Långt bort är kalla stjärnor,
långt bort är gränslös rymd,
men av det sommarblåa
all sorg är undanskymd.
Allt är blott stilla frid
en stund vid sommartid.
[/B]

Pär Lagerkvist

Letade upp den här tråden från gamla forumet där diktartalangerna frodades!

Mitt bidrag i den tråden:

Jaha, inte nog med att sköta alla andra plikter
nu ska man också hinna med att skriva dikter!
Är det verkligen nödvändigt att det ska rimma?
Dom första raderna slet jag med i över en timma.

Men man får väl ta seden dit man kommer,
– och alla inlägg kan ju inte handla om blommer!
Här får jag svar på frågor jag inte ens har ställt,
från en massa trädgårdsfolk – det är så himla snällt!

Man får veta allt om äckliga larver, liljebaggar och löss
och att björkens löv kan jämföras med öronen på möss.
Många av er har blivit som mina goa gamla vänner,
en del har funnits här rätt länge – kan man kalla er perenner?

Dom behövs verkligen – era glada tillrop och kloka ord,
när jag gräver gropar, flyttar sten och skyfflar jord,
när jag står på alla fyra bland ogräs och annat elände,
och nån säger – nu har jag kommit till världens ände!

Är du SÅÅÅÅÅÅ gammal....

Jaa så gammal är jag! Var med på gamla forumet, till och med BC - before crashen.

Vad många duktiga poeter det verkar finnas...
kul rimmat Berith..... väntar på fler alster från dig och de andra
från gamla forumet

och så öppnar jag en sovande... kunde inte låta bli efter att ha läst
Dikter i mitt hjärta... av Lasse Berghagen

Allrahelst skulle jag vilja citera hans ännu inte publicerade "NU"
men jag väljer en dikt av Solja Krapu

Naivt optimistisk.

Jag är väl naivt optimistisk
i min prickiga blus

Det är knappt jag hör
tidens taktfasta harklingar
påminnande
klapprande steg

Jag breder ut armarna för att hejda fallet
Hejdlöst entusiastiskt
omfamnar jag nuet
Dess odödlighetsdoft är
- balsam

Jag inbillar mig
en tidlöshet
en tyngdlös trygghet

Jag är väl naivt optimistisk
men jag har lärt mig att ta varje dag
med en nypa socker.