När min son fick en livshotande sjukdom så mötte jag två olika reaktioner från vänner och bekanta. Antingen pratade man medicin och teknik på ett sakligt tekniskt sätt eller också sade man jaså jaha och inget mer och jag visste att de tänkte att det var kört. Jag var så ledsen och dörädd och hade önskat någon grät med mig istället. Det kanske var precis den reaktionen din vän behövde. Det är ju bra att stötta men också att kunna visa att man verkligen känner
med personen.
Kan berätta att detta var flera år sedan och att sonen mår bra nu.
Vi är många här på forumet som tänker på dig och din vän.