Jag - en empatilös jäkel med ovanligt sjuk humor, Har du lust att bikta dej, du också? Alternativ

[Cacki]

Ibland har man verkligen all anledning att ifrågasätta sej själv och inse att man egentligen bara är en hjärtlös galning. Trots att man är fullt medveten om att det borde vara totalt förbjudet att ens dra på smilbanden, så kan man ändå inte låta bli att skratta hysteriskt så fort man kommer att tänka på en viss händelse. Det hemska att det är likadant varje gång minnet poppar upp i skallen på en.
Mitt bidrag:

Jag har visserligen bara fått det berättat för mej och var inte med själv men tur är väl det. Att få ett hysteriskt skrattanfall i den situationen vågar jag inte ens
tänka på. Det är illa nog ändå. Dels jobbar jag i sjukvården och dessutom är jag själv HLR-instruktör och har verkligen all anledning att kunna se allvaret i det hela, ändå kan jag inte låta bli att bära mej åt så här...

En kollega på en annan avdelning berättade att en av deras patienter fick ett oväntat hjärtstopp ute i dagrummet när det serverades lunch. Där var fullt av patienter vid borden och det var trångt och svårt att få plats att ta hand om mannen. Tyvärr uppstod en viss kaos i situationen och man hade inte full koll i den allmäna röran på vem som gjorde vad, för att allt skulle gå så snabbt och effektivt som möjligt med omhädertagandet . Trots kontinuerlig utbildning och träning och att det egentligen borde sitta i ryggmärgen vad som ska göras, så får man alltid ett visst adrenalinpåslag som tyvärr kan spela en ett spratt. Av någon anledning missade man att få fram akutvagnen med all nödvändig utrustning direkt och rätt som det var röt någon ilsket rakt ut till första bästa "vitrock" att "HÄMTA VAGNEN FÖR TUSAN!". "Vitrocken" ifråga blev väl lite förskräckt av rytandet men pilade iväg snabbt som en vessla för att göra som hon blev tillsagd....men måste ha fått ett hjärnsläpp under vägen. Det enda hon hade i huvudet var att hon skulle hämta vagnen och hon slet till sej första bästa vagn hon träffade på och galloperade tillbaka med den....men det värsta var bara att det var STÄDVAGNEN hon fått tag på i brådskan!!!
Man kan ju bara tänka sej hur de adrenalinstinna kollegorna måste reagerat när dom upptäckte misstaget....för att inte tala om de stackars chockade medpatienterna. Inte konstigt att förtroendet för sjukvården får sej en törn ibland när något sådant här händer.
Inte blir det bättre av att den stackars mannen tyvärr inte klarade sej heller utan avled....ändå sitter jag här och kan inte låta bli att flina lite för mej själv nu också bara jag tänker på vilken syn det måste det varit.....
FY FAN en sån människa man är!!!

Finns här några fler svagsinta som ger sej hän åt förbjudna skratt och som känner behov av att få lätta sitt hjärta?

[Gudrun i Götebor...]

När min bästa vän dog var jag totalt i trasor. Hennes sjukdom tog bort henne snabbt – knappt ett halvår tog det. Jag fungerade knappast som människa under den sista tiden. Men jag var med när hon försvann och höll henne i handen.

Efter att vännen dött var allt bara tomt. En anställd på det hospice vännen låg frågade om vi ville att en präst skulle komma. Det ville vännens mamma och då ville vi andra två det också, så klart.

Så där sitter vi, vi tre närmaste, och stirrar tomt framför oss. Ingen säger något. Alla tankar är hos vännen. Jag funderar på om hon ser oss.

Knack, knack på dörren. In skuttar en liten man med pipskägg. Hans sätt att gå kan han ju inte hjälpa men han skuttar faktiskt. Han skuttar också när han pratar. Dessutom har han alldeles för stora framtänder. Han säger ”Beklaaagar soooorgen” med för honom djup stämma, men eftersom hans röst är ljusare än en vanlig kvinnoröst blir det inte så effektfullt. Han börjar tala om avlidna i allmänhet och sorg i synnerhet. Säger ”Ja, ja vi skall alla den vägen vandra” ”Sorgen utvecklar människan” ”Döden är en del av livet” ”Vid livets slut är vi alla lika” osv.

Tänk er min avlidna vän med en mängd levande ljus runt sängen, tänk er vår djupa sorg när vi sitter tysta med nedböjda huvuden och koppla ihop detta med en liten man med pipskägg, stora framtänder, en skärande pipig röst och som skuttar i takt med varje floskel han yttrar.

Jag klarade det inte! Jag lämnade rummet och la mig i soffan. Hulkade, grät, skrattade, höll mig för magen. Jag får fortfarande skrattanfall när jag tänker på det.

Jag är säker på att min goa bästis skrattade så hon grät däruppe i himlen också.

[Cacki]

När min bästa vän dog var jag totalt i trasor. Hennes sjukdom tog bort henne snabbt – knappt ett halvår tog det. Jag fungerade knappast som människa under den sista tiden. Men jag var med när hon försvann och höll henne i handen.

Efter att vännen dött var allt bara tomt. En anställd på det hospice vännen låg frågade om vi ville att en präst skulle komma. Det ville vännens mamma och då ville vi andra två det också, så klart.

Så där sitter vi, vi tre närmaste, och stirrar tomt framför oss. Ingen säger något. Alla tankar är hos vännen. Jag funderar på om hon ser oss.

Knack, knack på dörren. In skuttar en liten man med pipskägg. Hans sätt att gå kan han ju inte hjälpa men han skuttar faktiskt. Han skuttar också när han pratar. Dessutom har han alldeles för stora framtänder. Han säger ”Beklaaagar soooorgen” med för honom djup stämma, men eftersom hans röst är ljusare än en vanlig kvinnoröst blir det inte så effektfullt. Han börjar tala om avlidna i allmänhet och sorg i synnerhet. Säger ”Ja, ja vi skall alla den vägen vandra” ”Sorgen utvecklar människan” ”Döden är en del av livet” ”Vid livets slut är vi alla lika” osv.

Tänk er min avlidna vän med en mängd levande ljus runt sängen, tänk er vår djupa sorg när vi sitter tysta med nedböjda huvuden och koppla ihop detta med en liten man med pipskägg, stora framtänder, en skärande pipig röst och som skuttar i takt med varje floskel han yttrar.

Jag klarade det inte! Jag lämnade rummet och la mig i soffan. Hulkade, grät, skrattade, höll mig för magen. Jag får fortfarande skrattanfall när jag tänker på det.

Jag är säker på att min goa bästis skrattade så hon grät däruppe i himlen också.

Tror också att din bästis fick sej ett gott skratt i sin himmel.
Din historia får mej att komma ihåg ännu en yrkesrelaterad händelse som också har med dödsfall och skratt att göra.
Vi hade en svårt sjuk äldre man som legat inne hos oss vid ett flertal tillfällen och som vi lärt känna ganska väl. Han hade en liten fru som nästan alltid var och hälsade på honom. De verkade väldigt fästa vid varann och frun var ofta orolig och vi förstod att den dagen hennes man skulle gå bort så skulle det bli en katastrof för henne.
Tidigt en morgon tog han sitt sista andetag och vi fick ringa och meddela frun vad som hänt. Det bestämdes att hon skulle komma dit och när hon väl dök upp tog jag hand om henne och följde med henne in på rummet där maken låg. Tanten grät så hon nästan inte kunde hålla sej på benen och jag får erkänna att jag blev så rörd över att se hennes förtvivlan så även jag fick en tår i ögat.
När hon kände sej klar att gå igen skulle hon bara ge sin man en sista kyss på kinden. Hon böjde sej över sängen och......råkade släppa världens rökare så det nästan ekade i det annars så stilla rummet.
Jag trodde att jag skulle avlida (jag också) så full i skratt blev jag. Jag är dock ganska stolt över att jag lyckades behärska mej men när väl tanten hunnit utanför dörrarna kunde jag inte hålla mej längre och rusade in och gömde mej i sköljen och skrattade så tårarna rann.

Redigerat av Cacki: 22-10-2009, 17:50