|
1994 ”blev jag med duva”. Den första maj. Då landade det plötsligt en grå turkduva på en av mina balkonglådor. Jag upplevde händelsen som ett fredstecken! Det va, ju, Första maj!
Några dagar senare såg jag duvan ligga under i en annan blomlåda. Hon låg där som i dvala. Hon ruvade, förstod jag. Paniken kom över mig. Själv älskar jag fåglar, men inte mina grannar och bor man i ett hyreshus kan allt lätt bli mycket problematiskt…
Jag satte i alla fall lite undulat frö framför duvan och döpte den till Maja. Hon rörde aldrig vid någon frö.
Flera dagar senare märkte jag en annan duva flyga i närheten av balkongen. Efter lite spaning förstod jag att duvan var den äkta maken och bodde i trädet en bit från huset. Han fick heta Milli. Jag såg inte honom komma ner på balkongen eller mata sin käraste.
Då två veckor hade gått landade Milli bredvid henne i den ”aktuella” blomlådan. Han smakade inte heller av fröna där bredvid, men jag såg att han hjälpte till med att mata ungarna.
ÅÅÅÅÅ! Vad små dom var! Jag trodde inte mina ögon.
Jag gav ungarna också egna namn. Dom växte fort. På två veckor va dom lika stora som sina föräldrar, fast med dyn på fötterna. Den tredje veckan av deras vistelse på balkongen bestod av flygglektioner. Först fick de lära sig bedöma avstånd. Sedan flög farsan, mest till hustaken i närheten, så att duvungarna kunde se honom hela tiden. På den 18e – 20e:dagen efter deras födelse var de flyggfärdiga. Den sista veckan hade farsan hittat även någon extra ”barnvakt” till ungarna och de fick aldrig mera komma tillbaka till balkongen.
Milli och Maja fick två kullar till i mina blomkrukor. Jag lärde mig byta äggen så Maja fick ligga och ligga tills hon till slut hade förstått att ingen avkomma blir den här gången heller…
Jag har haft mycket dåligt samvete för detta trixande med duvornas ägg, men risken att få problem med grannarna fanns hela tiden med i bilden.
Maja och Milli vägrade ge av sig, alltså. De bodde på en tidning (som jag bytte dagligen) mellan 1994 och 2005. De flyttade från en tom kruka till en annan, men var kvar på balkongen. Vi kunde sitta där på somrarna, gå fram och tillbaka, skratta och festa utan att duvorna la märke till oss eller vi kände oss störda av dem.
Maja, som sagt ruvade tyst merparten av tiden och med Milli kommunicerade jag med fingrarna och blicken. Ingen skulle höra vad jag ville säga, men han skulle lära sig förstå det jag ville ha meddelat: ”var tyst”, ”grannen äter på balkongen”, ”flytta på dig”, ”stå inte på räcket”, ”se till att ingen ser dig flyga hitt”, ”du får inte röra mina blommor” , det är duvor därute – vänta!” , ”nu ska jag sola”...
En natt i början av augusti 2005 såg jag Milli ligga ensam på tidningen. Inte ett ljud. Samma sak nästa dag och nästa. Maja blev förmodligen skyten för man rensade området på fåglar under samma tid. Det var så sorgligt att se honom så ensam.…
I september hade Milli hittat en annan lekkamrat. Svartis. Hur mycket än han ansträngde sig att få henne längre tid kvar när på tidningen lyckades han inte. Han förblev en änkling och hon gömde sig i trädet mittemot…
Den 27/9 det året, efter att fåglarna hade varit borta någon dag, såg dom förmodligen att jag spanade från balkongen. Dom flög rakt emot och tvärstannade på det extra balkongräcket, det jag själv hade monterat för att inte ska fastna något från fåglarna ner hos granen. Svartis sneglade på mig och var helt på sin vakt. Milli snurrade på plats och medan han lät, som duvor gör (men inte fick göra hos mig), bugade han hela tiden som om han ville säga något. Det såg ut som en parningslek. Sedan –sträckte han också på sig och precis som Svartis sneglade på mig i 1-2 minuter. Efteråt gav sig fåglarna i väg.
Milli hade kommit för att ta farväl.
Två år senare överraskades jag av att se honom på gården. Jag skyndade med kickaren och sedan med kameran… Milli, Svartis och två ungar inspekterade gräsmattan. Han trippade tvärs över hela gården, alla trapporna, runt alla långa rabatterna, cykelställen och upp på fönstret till granen som tidigare gav fåglarna mat. Han låg där och betraktade sitt förflutna i flera timmar.
Dagen efter var familjen på gården en kortare stund. Milli försökte locka ungarna till det tomma fågelbordet och samtidigt hindra dom att klara av den bedriften. Då tänkte jag som tidigare år: Milli är en förnuftig pappa som lär sina barn att kämpa!
På den tredje dagen kom ingen, så det blev ett avslutat kapitel…
Mitt liv var roligare med Maja och Milli.
PS. Då du ska släppa ungen måste du vänja den och utgå från väderleken. Den bör träffa andra duvor som ska lära den att leta efter mat. Duvor och sparvar lär också av varandra. Annars kan du behålla den. Duvor är kloka!
Redigerat av Lina_P: 27-10-2009, 00:18
|
Sköta duva!, Adopterad duvunge behöver hjälp
12-09-2009, 10:53
