Stackars liten! Och inte vet han vart han ska flytta heller, kanske inte heller säker på om han får flytta med dig.
En av mina katter är en riktig mattegris. När jag ska resa lägger han sig bestämt i ryggsäcken eller resväskan och flyttar sig inte med mindre än att jag lyfter ur honom. Då lägger han sig på hyllorna i garderoben som jag hämtar kläder ifrån. På natten lägger han sig resolut på mig, gärna med tassarna i mitt ansikte. Han tycker INTE om när matte ska resa (fast han aldrig flyttat från barnhemmet och än mindre bytt matte).
Han visar avstånd också, på ett barn-likt sätt. Om jag givit en annan katt för mycket uppmärksamhet kan han sura en hel dag och inte titta på mig, gå ut ur rummet när jag kommer med knyck på nacken och högrest svans. I vanliga fall gillar han när jag talar till honom, men svartsjuka dagar tittar han bort och anstränger sig att låtsas som han inte hör.
Örnkoll har han, för om jag släppt in en av dem som han utsett till konkurrenter kommer han in med sträng blick mot mig, avvisande mot klappar och nosar noggrannt av rummet för att bekräfta att jag svikit honom. Sedan knyck, högrest svans och ut.
En annan katt reagerar mer med oro när något ska stökas om i hemmet - virrar nervöst omkring för att skaffa sig koll men klarar det inte och gömmer sig för att lugna nerverna. Och en tredje morrar när han är rädd.
Självständiga är de verkligen inte i meningen att de är oberörda av de människor de lever med. Lever i nuet gör de, men deras nu kan påverkas av att något ska ske. Obegripliga är de inte heller - ofta är de hur genomskilnliga och tydliga som helst. Men överraska kan de alltid!
--------------------
|