När det värsta har hänt, finns det hopp, kan man hälpa Alternativ

[Aqvakul]

Igår fick vi ett fruktansvärt besked. Vår f.d. grannflicka 16 år tog livet av sig genom att hänga sig i bostaden.

Kan föräldrar drabbas värre?

Vi var grannar i åtta år och umgicks lite, men har bara setts på stan en gång de sista fyra åren. Vi vill göra något, men vad?

[netaave]

Vad vet du om familjen? Det kanske är så att dom har ett kontaktnät redan och då kan det bara bli fel om ni kommer som inte haft kontakt på flera år.
Jag kan ju säga direkt att jag inte hade uppskattat när jag var i den sitsen (min bror dog hastigt) att folk kom som inte hört av sig på flera år, i det läget behöver man folk man är trygg med. Hade jag varit ensam så kanske jag sett det på annat sätt, det vet jag ju inte men för mig var det viktigt att familjen var samlad.
Däremot uppskattade vi folk som hörde av sig, skickade en blomma eller ringde och beklagade. Där blev det på mina/våra villkor, jag kunde välja att svara eller inte beroende på dagsformen.

Håller med om att man blir lite handlingsförlamad vad gällde mat m.m. men inte 17 ville jag att en jag inte hade umgåtts med annars skulle börja riva runt i mitt kök. Det klarar man inte då. Däremot minns jag att nån ställde en gryta på trappen med tillhörande blomma, men den personen "störde" oss inte och det uppskattade vi.

Så mitt tips är skicka en blomma eller ett vykort och tala om att ni gärna hjälper till om det är något ni kan göra, skriv telenr på det kortet också även om du vet dom har det, så blir det lättare orkar dom ringa så gör dom det.

[Aqvakul]

Vad vet du om familjen? Det kanske är så att dom har ett kontaktnät redan och då kan det bara bli fel om ni kommer som inte haft kontakt på flera år.
Jag kan ju säga direkt att jag inte hade uppskattat när jag var i den sitsen (min bror dog hastigt) att folk kom som inte hört av sig på flera år, i det läget behöver man folk man är trygg med. Hade jag varit ensam så kanske jag sett det på annat sätt, det vet jag ju inte men för mig var det viktigt att familjen var samlad.
Däremot uppskattade vi folk som hörde av sig, skickade en blomma eller ringde och beklagade. Där blev det på mina/våra villkor, jag kunde välja att svara eller inte beroende på dagsformen.

Håller med om att man blir lite handlingsförlamad vad gällde mat m.m. men inte 17 ville jag att en jag inte hade umgåtts med annars skulle börja riva runt i mitt kök. Det klarar man inte då. Däremot minns jag att nån ställde en gryta på trappen med tillhörande blomma, men den personen "störde" oss inte och det uppskattade vi.

Så mitt tips är skicka en blomma eller ett vykort och tala om att ni gärna hjälper till om det är något ni kan göra, skriv telenr på det kortet också även om du vet dom har det, så blir det lättare orkar dom ringa så gör dom det.

Nya bud, känns som lite dålig timing!

Vi har efter stor vånda beslutat oss för att åka dit utan att göra mycket mer än att ge en blomma, visa att vi bryr oss och gråta lite tillsammans. Vi tänker inte tränga oss på eller babbla en massa. Det hade varit väldigt mycket lättare att undvika den personliga kontakten. Dessutom vet jag att familjen inte har särskilt stort umgänge.
Vi får väl se hur det utfaller....

[pejori]

Nya bud, känns som lite dålig timing!

Vi har efter stor vånda beslutat oss för att åka dit utan att göra mycket mer än att ge en blomma, visa att vi bryr oss och gråta lite tillsammans. Vi tänker inte tränga oss på eller babbla en massa. Det hade varit väldigt mycket lättare att undvika den personliga kontakten. Dessutom vet jag att familjen inte har särskilt stort umgänge.
Vi får väl se hur det utfaller....

Är övertygad om, att ett personligt besök är mycket uppskattat.
Detta är saxat från en sida jag läser och skrivet av mamman som tre dagar tidigare förlorat sin tvåårigen son.

"Jag tror att det finns en del därute som är osäkra och rädda för att möta oss. Kanske är det vad man ska säga, hur man ska försöka trösta som är det svåra i mötet. Vi har full förståelse för detta. Men det är just detta som vi är så otroligt rädda för, att omgivningen inte vågar möta oss. Att vi ska bli sittande här ensamma. Vi behöver inte bli tröstade, vi behöver inte en massa ord, det vi behöver är en stund av era liv, en stund då vi bara kan finnas för varandra, med eller utan ord"

Så känner dom flesta i sorgen, så du/ni gör fullkomligt rätt Aqvakul.

[Biggan_]

Är övertygad om, att ett personligt besök är mycket uppskattat.
Detta är saxat från en sida jag läser och skrivet av mamman som tre dagar tidigare förlorat sin tvåårigen son.

"Jag tror att det finns en del därute som är osäkra och rädda för att möta oss. Kanske är det vad man ska säga, hur man ska försöka trösta som är det svåra i mötet. Vi har full förståelse för detta. Men det är just detta som vi är så otroligt rädda för, att omgivningen inte vågar möta oss. Att vi ska bli sittande här ensamma. Vi behöver inte bli tröstade, vi behöver inte en massa ord, det vi behöver är en stund av era liv, en stund då vi bara kan finnas för varandra, med eller utan ord"

Så känner dom flesta i sorgen, så du/ni gör fullkomligt rätt Aqvakul.

Jag tror också det är så dom flesta känner, och det är som sagt inte en massa ord utan det är att någon bryr sej och visar omtanke som betyder något!

Åk ni dit med en blomma och ge en kram, så ger det sej själv hur det blir!