Igår fick vi ett fruktansvärt besked. Vår f.d. grannflicka 16 år tog livet av sig genom att hänga sig i bostaden.

Kan föräldrar drabbas värre?

Vi var grannar i åtta år och umgicks lite, men har bara setts på stan en gång de sista fyra åren. Vi vill göra något, men vad?

Köp en blombukett (känns bättre att ha nåt i handen!) och åk dit.
Säg att ni hört vad som hänt och vill visa att ni finns & minns...

Jag har varit med om liknande situation och gjorde så - det har jag aldrig ångrat.

Håller med Christina. Visa att du finns. När det sker dödsfall i ens närhet så brukar både besök som telefoner sluta ringa. Har tyvärr egen erfarenhet av det när pappa gick bort....allt blev tyst. Ofta vill man visa hänsyn....men ingen vill bli bortglömd i sorgen.

Hej

Det var ju fruktansvärt dethär. Tragiskt. Tycker nog också som de andra. Visa att du bryr dig.

Hälsn Tepa

Det har nog ingen större betydelse om man lämnar en blomma eller en ask choklad, bara just det där att man visar lite omtanke, gör många gånger att de inte känner sig ensamma i sin sorg.

Så fruktansvärt. Tveka inte att ta kontakt. Kanske ska du ringa först och säga att ni tänker titta över.
Då får du ju höra om de alls orkar ta emot besök så här i början. Gör de inte det kan ni skicka en blomma med ett fint kort och några ord att ni tänker på dem.

En blomma även till dig Aqua som tänker på era vänner.

Jag var nog lite korthuggen i mitt första svar. Det väckte så många minnen.....

Så här gjorde jag den gången:
köpte en liten fin, men enkel, blombukett för att ha nåt i handen, inte för att man måste/ska/bör ge nåt!
åkte hem till familjen utan att ringa först eftersom telefonsamtal kan bli så konstigt "krystade" vid såna här känslosamma tillfällen. Det är inget vanligt "hälsa-på-besök", så jag lämnade min blombukett till mamman i familjen som öppnade, sa att jag var så ledsen (och började gråta), sen kramades vi och hon drog in mig i hallen. Där blev vi stående - vi grät, kramades och pratade i säkert 20 minuter. Sen gick jag och jag hade inte ens tagit av mig jackan.
Det var ett mycket känslosamt men bra möte och den mamman har flera ggr tackat för att jag kom över alldeles spontant. Dessförinnan hade vi inte haft nån kontakt på flera år.
Så kan man kanske inte alltid göra, det måste ni "känna av", men det är inte meningen att man ska göra nåt "långbesök" om inte familjen själv visar att de vill.

Den som sörjer behöver få prata om & visa sin sorg och det måste vi ta!
Det är fint av dig att vilja göra det!!

Absolut, de behöver säkert allt stöd de kan få.
Ha gärna i åtanke att små praktiska hjälpinsatser kan vara enormt välkommet. Kolla upp om dom får lite mat i sej eller kanske att fixa lite fika t. ex. Ja, vad som helst egentligen. Att någon bara kommit med ett erbjudande är sådant man minns i efterhand. Inte alltid att man tänker på att göra det mitt i all tumult. En praktisk insats "på distans" kan också göra stor skillnad. Finns det något utanför hemmets dörrar som behövs göras? Det är viktigt för dem att känna att världen snurrar trots att de förmodligen befinner sej i ett vacuum just nu. Hjälp dem att hålla lite vardagsrutiner. Det är nog väldigt lätt hänt att man fastnar i sin sorg och att det blir stora högar av allt som hopat sej att ta hand om när hjärnan börjar fungera som den brukar igen.

Håller med cacki och Christina.

I många länder är det "tradition" att man går över med lite mat - så de drabbade slipper tänka på sådant. Fråga om man kan göra något, att man finns där om de behöver prata eller ha hjälp med något. Visa att man finns där och att man känner med dem.

Finns inga bra ord för sådana tillfällen , man känner sig så otillräcklig och jag tror det är det som får många att dra sig undan. Men ofta behövs det inte så många ord.....

Fick det svar jag väntade, så nu är det bara att ta tag i det...

En stor kram till er som tar tag i detta....
det kommer att göra skillnad för den familjen som är drabbad.
Men det kommer jobbiga stunder för er också, allt som kommer sååå nära och är sååå jobbigt att tänka på.
Ta hand om er också....

Svårt att hitta ord men...lita på det du känner så vet du vad du skall göra

Håller med om vad som skrivits tidigare i tråden.

Min vännina miste sin då 12 årige son i en cykelolycka för några år sedan. Jag var på semester när det hände, kom hem ett par dagar efter. Jag fick reda på det via en annan vän innan jag kom hem, men valde att inte ringa till min vännina. Kände att det samtalet skulle bli för svårt på telefon, ville hellre ha henne framför mig.
Jag åkte hem till min vännina samma dag jag kom hem från semestern, hade med mig en bukett blommor (precis som Christina skriver då känns det bra att ha ngt i handen).
Det blev inte mycket sagt, men en kram säger mycket det också. Vi grät tillsammans, det var omöjligt att inte gråta.

I efterhand har min vännina berättat att det var det bästa att folk kom oanmälda, så man slapp ta ställning till om man vill ha besök eller inte. Många vågar inte komma eftersom man är rädd att störa.

Uppskattat var de gånger som någon kom med färdig lunch eller till och med färdig middag. Matlagning är det som inte prioriteras i ett sådant läge.
Ffa att visa att man finns där, och gärna vill hjälpa till. Men man kan nog inte förvänta sig att de som är drabbade ringer och ber om hjälp med ex matlagning el dammsugning, det får man göra oombedd. Finns det små barn kan man kanske ta hand om dom några timmar så föräldrarna får vara ensamna en stund.

Fint av er Aqva, att visa omsorg för era fd grannar i en så svår situation.

Så fruktansvärt. Åk dit oanmält tycker jag, bara känn efter om de vill ha sällskap eller vill vara ifred. Koka kaffe åt dem, fråga inte om de vill ha kaffe för det vet de förmodligen inte, bara gör det. Om man inte vet vad man ska säga gör det inget, det finns inga ord ändå och tomma floskler vill ingen höra.

Jag kom att tänka på en sak till. Finns det fler barn i familjen? Det är så lätt att glömma att "Barn är ett folk och dom bor i ett främmande land...". Vi vuxna har nästan alltid egna erfarenheter av dödsfall och sorg, även om man kanske inte varit drabbad personligen. Vi vet sedan tidigare hur man kan reagera, men det är inte säkert att det andra "folket" är som oss. Lägg därtill att det dessutom kan bli en enorm chock för dem att ställas inför en sådan här situation. Dels med vad de själva känner inombords och dessutom få se sina föräldrar så förtvivlade, de som bruka vara de starka och trygga i vanliga fall.

Jag var själv med om en sak när jag var barn. Jag och min lekkamrat hade bestämt att jag skulle komma över och leka nästa dag, men sent samma dag fick vi veta att hennes bror hade förolyckats och omkommit. Nästa morgon sa min mamma att hon inte tyckte att jag skulle gå dit just då, när detta fruktansvärda drabbat dem.
Framåt dagen ringde det på dörren hemma hos oss och utanför stod min kompis. Hon var jättearg på mej och sa
- Skiter du bara i mej nu bara för att den där jävla X har dött?? Det gav mej en tankeställare som jag tagit med mej i livet. Jag tycker att det visar på att barn inte alltid reagerar som vi vuxna vid sorg. Det som anses "passande" och naturligt för vuxna behöver betyda inte samma sak för barn.
Det är kanske så att barn behöver få en paus från sorgen en stund då och då och bara få vara som vanligt.

Kan ni vara de som "ser" barnen så gör ni en enorm insats för dem också, det är jag alldeles övertygad om. Det där "främmande folket" kanske behöver spela dataspel tillsammans med någon en stund, eller kanske få följa med och köpa en serietidning, eller få följe med någon över till en kompis, eller kanske bara behöver en liten påse godis uppkrupen i knät hos någon vuxen som håller om dem en stund. Vad som kan vara lämpligt beror förstås på hur nära inpå tiden för flytten till "vårt land" ligger.

Jag tror faktiskt att man inte behöver vara orolig för att någon ska tycka att man gör något opassande om man hittar på "konstigheter" med barnet. Alla förstår nog så småningom vad det handlade om.

Så fint skrivet, Cacki! Jag kom att tänka på flickans kompisar när jag läste det du skrivit, det finns säkert en bästis någonstans i djup chock och sorg. Finns det något man kan göra? Det blir så lätt en familjegrej, det hade varit fint om man kunde inkludera vännerna.

Fy, vad tragiskt...
Du har fått så många bra tips redan, Aqua, och jag instämmer med vad de andra har skrivit.
Vad fint att du bryr dig och visar din omtanke, det kommer familjen säkerligen att uppskatta.
-Styrkekram innan du går!

Tro inte att du kan vara den som vänder allt till rätta - tro bara att du är den som en stund kan visa din medkänsla och ta emot deras sorg. Då går allt bra.

Livet är inte enkelt: När jag nu bestämt mig för att ta tjuren vid hornen, så tvekar hustrun...

Kan du inte åka själv då? Jag lovar, det känns INTE bra efteråt att man inte tog kontakt. Det är svårt och jobbigt, och det är nog helt naturligt att inte vilja "tvinga sig på".

avvaktar lite - vill helst att vi åker båda två...

självklart känns det ju bättre att åka tillsammans. Ni måste väl inte nödvändigtvis åka idag?

Nej, det hände tydligen i onsdags, så en dag mer eller mindre...


(men när nu tanken har väckts så finns inte alternativet att avstå...)

Åk själv då - hon behöver väl inte följa med om hon känner tvekan.

Jag förstår om ni vill åka båda två. Usch....det är inte lätt.

Så fruktansvärt tragiskt........förstår så väl din osäkerhet i detta.

Håller med resten.
Tveka inte utan åk dit.
En kram är allt som behövs just nu.
Praktiska saker, som mat är jättebra.
Tänk på att tårar inte är skadliga, så låt dom gråta om dom gör det.
Bara att finnas med dom någon timma, hjälper jättemycket.

För två jular sedan så tog sonens klasskamrat livet av sig. Det blev en fruktansvärd chock samtidigt som man inte visste hur man skulle bete sig, flickan hade just börjat i klassen och vi föräldrar hade ingen aning om vem hon var. Men skolan ordnade en minnesgudstjänst dit vi gick och där visade det sig att pappan till flickan var någon jag kände ganska väl. Ytterligare en chock alltså. Men ett väldigt bra och lagom laddat sätt att visa sin omtanke. Kan du kolla om det är nåt liknande på gång, tro?

Vi åker dit i morgon efter jobbet!

Bra beslut! Jag minns när min bror tog sitt liv vad mycket det betydde de som kom och brydde sig om.

Vad vet du om familjen? Det kanske är så att dom har ett kontaktnät redan och då kan det bara bli fel om ni kommer som inte haft kontakt på flera år.
Jag kan ju säga direkt att jag inte hade uppskattat när jag var i den sitsen (min bror dog hastigt) att folk kom som inte hört av sig på flera år, i det läget behöver man folk man är trygg med. Hade jag varit ensam så kanske jag sett det på annat sätt, det vet jag ju inte men för mig var det viktigt att familjen var samlad.
Däremot uppskattade vi folk som hörde av sig, skickade en blomma eller ringde och beklagade. Där blev det på mina/våra villkor, jag kunde välja att svara eller inte beroende på dagsformen.

Håller med om att man blir lite handlingsförlamad vad gällde mat m.m. men inte 17 ville jag att en jag inte hade umgåtts med annars skulle börja riva runt i mitt kök. Det klarar man inte då. Däremot minns jag att nån ställde en gryta på trappen med tillhörande blomma, men den personen "störde" oss inte och det uppskattade vi.

Så mitt tips är skicka en blomma eller ett vykort och tala om att ni gärna hjälper till om det är något ni kan göra, skriv telenr på det kortet också även om du vet dom har det, så blir det lättare orkar dom ringa så gör dom det.

Nya bud, känns som lite dålig timing!

Vi har efter stor vånda beslutat oss för att åka dit utan att göra mycket mer än att ge en blomma, visa att vi bryr oss och gråta lite tillsammans. Vi tänker inte tränga oss på eller babbla en massa. Det hade varit väldigt mycket lättare att undvika den personliga kontakten. Dessutom vet jag att familjen inte har särskilt stort umgänge.
Vi får väl se hur det utfaller....

Är övertygad om, att ett personligt besök är mycket uppskattat.
Detta är saxat från en sida jag läser och skrivet av mamman som tre dagar tidigare förlorat sin tvåårigen son.

"Jag tror att det finns en del därute som är osäkra och rädda för att möta oss. Kanske är det vad man ska säga, hur man ska försöka trösta som är det svåra i mötet. Vi har full förståelse för detta. Men det är just detta som vi är så otroligt rädda för, att omgivningen inte vågar möta oss. Att vi ska bli sittande här ensamma. Vi behöver inte bli tröstade, vi behöver inte en massa ord, det vi behöver är en stund av era liv, en stund då vi bara kan finnas för varandra, med eller utan ord"

Så känner dom flesta i sorgen, så du/ni gör fullkomligt rätt Aqvakul.

Precis som pejori skrev "det vi behöver är en stund av era liv". Man behöver känna att världen fortfarande snurrar där ute och att man inte blir helt isolerad.

En korg med en kanna kaffe / dricka och några smörgåsar kan göra otroligt mycket, Försök inte att förklara utan sträck bara fram det. Ord är överflödigt i sådana här situationer, Konversationen måste komma från familjen. Annars blir det bara fel.

Jag tror också det är så dom flesta känner, och det är som sagt inte en massa ord utan det är att någon bryr sej och visar omtanke som betyder något!

Åk ni dit med en blomma och ge en kram, så ger det sej själv hur det blir!

Jag tror inte man ska dyka upp o gråta lite tillsammans. Var det inte här på Odla som nån fick en ytlig bekant på begravning som grät värst av alla, så släktingar till den avlidna fick trösta denna kvinna och inte själva sörja....

Om jag var dessa efterlevande skulle jag nog bara vilja vara själv nu. Sen skulle jag fråga fråga mig, var var ni när den avlidna levde och hade det svårt??

Huvudet på spiken

Det var väl korkat sagt Ralf, hur många närstående har inte en aning om att deras nära går med självmordstankar, hur ska då utomstående veta det??? En familj måste inte haft det svårt för att en tonåring ska bli självmordsbenägen det trode jag alla visste??

nej familjen kanske ej vet om vad som försigår men kanske kamrater mobbar, när dom borde vara just kamratrer.

Oj, så långt tänkte inte jag heller. Jag bara pratar utifrån egna erfarenheter och där var det inte självmord.

Ralf och Netaave!
Jag har hört er uppfattning - just nu var det inte särskilt stöttande....

Min erfarenhet av närståendes dödsfall är att ingen hörde av sig och där satt jag själv som en idiot, så Aq, MIN rekommendation är att bry sig

Men det beror väl ändå på.
Är det en vän man "lämnat i sticket" och kommer efteråt och gråter med de anhöriga som man inte känner, så kan man nog tänka så. Om jag inte fattat fel så är det för att visa sin empati för flickans familj som Aq och hans fru vill ge sej tillkänna.
Tänker man som du skriver så måste det väl vara för att man känner sej bitter på någon. I det här fallet så var det kanske ingen som anat att flickan mådde så dåligt att hon gjorde det hon gjorde, så vem kan klandras??

Såg på" efter tio med Malou" i dag, där just en mamma var med vars dotter tagit sitt liv ,hon tyckte det var jobbigt att alla slutat höra av sig och att ingen frågade om vad som hänt eller hur hon mådde.Det enda man kan göra är att finnas där och lyssna och att trösta,vänd inte en vän eller bekant ryggen i sådana svåra stunder.Vet man inte vad man ska säga !ja då kan man just säga att man inte vet vad man ska säga men att man kände att man ville höra av sig och höra om man kan göra något för dom.Min bästa vän kämpar just nu mot sin andra omgång canser så jag vet hur mycket det betyder att man visar att man finns där som stöd och hjälp och att man lyssnar.

MVH Motti

Att skuldbelägga någon som vill visa medmänsklighet är fult!

Precis så! Inte tränga sig på - det är viktigt!
........och det är såååå sant att det hade varit enklare att "undvika den personliga kontakten"!
Det är tufft, men ni gör rätt! Och det tar inte många minuter!

Tänker på er!

Vi vill framförallt stötta föräldrarna i den värsta situation man som förälder kan råka ut för. Jag vet att flickorna var det allra viktigaste i deras liv och att de satsade jättemycket på dem. Jag förstår inte hur de ska kunna leva vidare med detta. Kan vi hjälpa dem bara ett litet uns så ska vi försöka med det. Göra man inte ett försök så ....

(För snart 15 år den dog min bästa kompis hastigt och lämnade efter sig fru och tre döttrar 9 - 15 år. Det var lite annorlunda eftersom det var en mer gemensam sorg - men vi umgicks nästan som en familj i flera år efteråt...)

PS Nu är det dags att sticka... DS

Jag håller med Wilmer, Pejori och flera andra. Det är helt rätt att visa att ni bryr er. Jag hade säkert inte velat bli lämnad ensam i en sådan situation, utan verkligen uppskattat omtänksamma, förstående människor. Det viktiga är som sagt inte vad ni säger eller tar med er, utan att visa att ni bryr er.

Olle