Det här ger mig många funderingar.....
Men kom ihåg att jag sa att det här INTE har med Odlaiter att göra. Vänligare människor tror jag aldrig att jag träffat

så förmodligen ställde jag frågan till fel personer
Eftersom tacket sitter i ryggmärgen på mig, har jag faktiskt lite problem med hur/när/hur många gånger jag ska tacka för hjälpen när ni svarar på nån av mina frågor här. Men det var inte det som mitt inlägg egentligen handlade om.
En generationsfråga tror jag absolut inte att det är.
Jag kommer ihåg nu, på den tiden jag skjutsade hem sonen från skolan ibland. Då var det ofta några kompisar som bodde åt samma håll som följde med. En av dem klev ur bilen och slängde igen dörren utan att säga nåt. En annan sa hejdå till sonen. Min son sa tack för skjutsen när han klev ur bilen hemma på gården.
Alltså inte en generationsfråga, utan isf hellre en fråga om uppfostring.
Sen kommer jag ihåg, bara härom veckan, jag var och handlade och tjejen före mig la ut den där stickan när hon packat upp sina varor på bandet. Jag sa tack. Hon tittade på mig med stoooora ögon och sa att hon aldrig någonsin fått ett tack för det. Jag blev så häpen att jag inte kom mig för att säga nåt.
Om jag nu har rätt att det här är en fråga om uppfostring: varför finns det folk som inte lär sina barn att säga tack?
Gör det ont att säga tack?
Är det löjligt/omodernt/inställsamt?
Det behöver ju inte handla om att tacka för hjälpen, det kan lika gärna handla om att säga "nej tack" i stället för nej.
Vad är det jag inte förstår?
Eller är det helt enkelt så att jag är taskigt uppfostrad?
(Och uppfostrar min son lika illa

)