Som jag vill se det..., ...... Alternativ

[Wargen]

Nu lägger hon ut…
Nina styr sitt skepp
mot fjärran stränder.

Hon färdas att
utforska det okända
men ljusa landet.

Det är en tröst att tänka att -
när vi kommer efter
över det outgrundliga hav
som skiljer levande och döda åt
så har hon gjort sig redo att möta oss,
hon har dukat med guldpokaler och smultrongrädde
så vi kan glädja oss tillsammans igen.

Det är en tröst att veta,
att hon väntar oss där på stranden,
i landet där alla jordiska tårar är glömda.

Där ska vi vandra i midsommarprydda marker
som aldrig vissnar.
Där ska vi sitta ned och tala om allt
vi inte hann säga nu.
Där får vi hålla hennes hand och säga
hur mycket vi älskar henne.

Så möts vi igen!

Det är en tröst!

Namarë Tasmine Lucrezia Moria Kristina!
Namarë NINA!

[Mocca]

Sänder dej och de dina värme och ljus och ber för att din dotters färd ska bli ljus och fridfull.

Fotspår i sanden

En natt hade en man en dröm. Han drömde att han gick längs en strand tillsammans med Gud. På himlen trädde plötsligt händelser från hans liv fram. Han märkte att vid varje period i livet fanns spår i sanden av två par fötter, det ena spåret var hans, det andra Guds.

När den sista delen av hans liv framträdde, såg han tillbaka på fotspåren i sanden. Då såg han att många gånger under sin levnads vandring fanns det bara ett par fotspår. Han märkte också att detta inträffade under hans mest ensamma och svåra perioder av sitt liv.

Detta bekymrade honom verkligen och han frågade Gud om detta. "Herre, Du sa den gången jag bestämde mig för att följa Dig, att Du aldrig skulle överge mig utan gå vid min sida hela vägen. Men jag har märkt att under de allra svåraste tiderna i mitt liv har det bara funnits ett par fotspår. Jag kan inte förstå att Du lämnade mig när jag behövde Dig som mest."

HERREN svarade: "Mitt kära barn, jag älskar dig och skulle aldrig lämna dig under de tider av prövningar och lidande. När du såg bara ett par fotspår - då bar jag dig."

Kyrkobladet