Nu lägger hon ut…
Nina styr sitt skepp
mot fjärran stränder.

Hon färdas att
utforska det okända
men ljusa landet.

Det är en tröst att tänka att -
när vi kommer efter
över det outgrundliga hav
som skiljer levande och döda åt
så har hon gjort sig redo att möta oss,
hon har dukat med guldpokaler och smultrongrädde
så vi kan glädja oss tillsammans igen.

Det är en tröst att veta,
att hon väntar oss där på stranden,
i landet där alla jordiska tårar är glömda.

Där ska vi vandra i midsommarprydda marker
som aldrig vissnar.
Där ska vi sitta ned och tala om allt
vi inte hann säga nu.
Där får vi hålla hennes hand och säga
hur mycket vi älskar henne.

Så möts vi igen!

Det är en tröst!

Namarë Tasmine Lucrezia Moria Kristina!
Namarë NINA!

Så oerhört vackert och så outsägligt sorgligt!
Med all min medkänsla, Birgit Ek

Vad säger man... när det inte finns några ord kvar...
En varm tanke till er som är kvar!
Fenja

Mycket vackert Wargen. Jag beklagar sorgen. Många tröstande kramar till er.

Lider med er, beklagar sorgen.

Tänker på dig o din familj, mina varma tröstekramar
du skriver så vackert, det stockar sig i halsen

Saknar orden, vill sända dig en tanke ändå, bortanför orden...

Många varma tankar till dig och din familj. Så oerhört sorgligt. Mycket vacker dikt.

Kram!

/Mimmi

Tänker på er.

Kram
Pia

känner med er

så vill jag också se det
kram

Så vill också jag se det... Så vackert skrivet.

Sänder varma tankar och tröstekramar.

Jag är så ledsen, Wargen!! Ni möts igen, det är jag övertygad om...

Kramar från Ina

Även jag vill skicka en varm tanke till er!

Wargen.
Lider så oerhört med dig och de dina, saknar ord,
måste låna dem av Gustaf Fröding:

När sorgen kommer, som när natten skymmer
i vilda skogen, där en man går vill,
vem tror på ljuset, som i fjärran rymmer,
Och sken som skymta fram och flämta till?
På skämt de glimta och på skämt de flykta,
vem tar en lyktman för en man med lykta?

Nej, sörja sorgen ut, tills hjärnan domnar
i trötthetsdvala är den tröst vi fått
- det är som vandrarn, som går vill och somnar
på mossans mjuka dun och sover gott.
och när han vaknar ur den skumma drömmen,
ser morgonsolen in i skogens gömmen.

"Tröst" av Gustaf Fröding

Sanna

Kram från mej med!

Å va du kan skriva fint!

Kramar tänker på dig
underbart vacker vers jag gråter den säger så mycket

Jag beklagar din sorg Wargen,
ni har all min medkänsla/ kram Betty

Jag sänder dig och dina närmaste mina varma tankar och många kramar. / Helen

Jag beklagar sorgen.

Wargen
Beklagar sorgen, så tungt för er, Ja det finns ju inga ord.
Kram Kajsa

....så vackert......
..och vad säger man?......det gör ont i mig när jag läser dina ord så jag kan inte ens föreställa mig er smärta.....
...sänder er min djupaste medkänsla....

Ordlös söker jag ord att skriva. All värme som finns till Dig och Din familj .
Hälsningar

Ja, vad har man för ord att ge, jag önskar att jag kunde lätta din börda. Så hemskt!
Jag beklagar er sorg!
Med värme,
Christina

Så vackert skrivit.
Sänder mina tankar och en kram till er.
Renate

Sänder dej och de dina värme och ljus och ber för att din dotters färd ska bli ljus och fridfull.

Fotspår i sanden

En natt hade en man en dröm. Han drömde att han gick längs en strand tillsammans med Gud. På himlen trädde plötsligt händelser från hans liv fram. Han märkte att vid varje period i livet fanns spår i sanden av två par fötter, det ena spåret var hans, det andra Guds.

När den sista delen av hans liv framträdde, såg han tillbaka på fotspåren i sanden. Då såg han att många gånger under sin levnads vandring fanns det bara ett par fotspår. Han märkte också att detta inträffade under hans mest ensamma och svåra perioder av sitt liv.

Detta bekymrade honom verkligen och han frågade Gud om detta. "Herre, Du sa den gången jag bestämde mig för att följa Dig, att Du aldrig skulle överge mig utan gå vid min sida hela vägen. Men jag har märkt att under de allra svåraste tiderna i mitt liv har det bara funnits ett par fotspår. Jag kan inte förstå att Du lämnade mig när jag behövde Dig som mest."

HERREN svarade: "Mitt kära barn, jag älskar dig och skulle aldrig lämna dig under de tider av prövningar och lidande. När du såg bara ett par fotspår - då bar jag dig."

Kyrkobladet

Kära Wargen, vad säger man när ord blir så fattiga, så torftiga!!

Dina ord andas dock en liten smula ljus, så starka.

Tänker på dig och känner med dig.

beklagar din sorg och lider med dej,
så vackert skrivet och så trösterikt.
kram. tänker på dej.

hälsningar Eva

Wargen!
Det är också min tro...att vi kommer att möta dem igen...de älskade som inte längre finns i livet!
Det gör inte sorgen mindre djup..men det finns ändå nån tröst i det!
Känner så med dej!!!
Lavendel

Kära Wargen!

Är som du övertygad om att Nina har det bra nu. Det är en trösterik tanke.

Vi är nog många som känner din smärta och önskar att vi kunde hjälpa dig att bära den.

Kram

Bettson