Hundjävlar..., ...och oansvariga ägare Alternativ

[Fenja]

Det här är Amadeus, han är runt åtta månader och flyttade hit idag:



Han har bott hos ägare som aldrig lärt honom GÅ i koppel - han far som en vettvilling - han vet däremot att koppel gör ONT när man får dem över ryggen. Han är rädd när man tar mot huvudet och blir hysterisk om han tror att man håller fast. En hastig handrörelse får honom att "ducka". Han hukar sig, kryper ihop och kissar på sig om man höjer rösten. Han har dock fått mat och i någon mån mycket inkonsekvent kärlek. Amadeus är en förvirrad liten vovve och jag blir så vettlöst ARG på alla som behandlar sina djur så att de blir hispiga nervvrak. DET HÄR är att misshandla och missköta sitt djur grovt och hetsdebatterna om oansvariga hund- och kattägare ter sig lite blekt i skenet av Amadeus. Han blir min sjätte misshandlade hund, fyra av de tidigare finns inte längre bland oss av åldersskäl.
Mvh
Fenja

[Berith]

Jag skulle aldrig slå min häst. Kommer vi inte överenns beror det på att jag misslyckats med att kommunicera med henne.Då är det bättre jag går och slår mig själv i huvudet. Chanserna är större att jag läser problemet då än att slå på hästen.

Lyckas man så behövs bara en handrörelse, en blick eller ett ord så gör 600 kg muskler till häst  precis som jag vill. Jag blir efter ett antal års hästägande lika förbluffad varje dag. En underbar känsla, jag kan inte förstå att någon väljer att vara utan den kicken.

Precis så är det att leva med häst!

Och med andra djur också naturligtvis. Alla djur förstår mer än man kanske kan tro. Min man som har en fantastisk kontakt med vår häst säger alltid att man ska tänka på vad man säger till sitt djur. Dom reagerar precis som vi gör om nån säger t.ex. nåt sårande till en.

En tjej vi känner har två hundar, två systrar, varav den ena bott där sedan hon var valp. Den andra hälsade på mycket under några år men flyttade sedan dit för hon var nästan mera där än hemma. För ett tag sen var en djur-"pratande" tjej inbjuden dit för att träffa dom här hundarna. Hon hade inte träffat hundarna tidigare, kände inte till ägarna och visste alltså inte nånting om dom. Den systern som bott där sedan hon var valp är lite knubbigare än den andra hunden och ofta när det busas blir hon kliad och kallad "din lilla tjockis", med värme i rösten men ändå.... Nu berättade hon för den här djur-"pratande" besökaren hur mycket det sårar när hon blir kallad tjockis och hur ledsen hon blir.

Och den hunden som flyttade in sist berättade hur kul hon tycker ägaren ser ut när hon vaknar på morron, kliar sej i håret och sträcker på sej! Djurprataren visade t.om. exakt hur ägaren gjorde, nåt som hon alltså inte kunde känna till, men som hunden förmedlade med bilder.