Det är som att få en gåva ..., Korta anekdoter om möten med viltliv Alternativ

[Freyas]

I morse när jag var ute med hunden höll ljuset bryta igenom och skogen lös blå. Rätt som det var for något förbi så där en 15 meter framför hunden som i sin tur gick cirka 5 meter framför mig. Min hund jagar inte för han är van att möta och mata olika djur, så vi bara stannade och såg oss om i undran vem det kunde ha varit som for med en sådan fart förbi. Och där, bara 10 meter ifrån oss till höger om stigen som vi stod på, och så där lite lagom bakom ett jättestenblock stod ett rådjur och stirrade på oss. Vi stirrade naturligtvis tillbaka, men för att inte skrämma det stackars djuret, kommenderade jag hunden att fortsätta framåt. Vi gick hem.

Jag gav hunden frukost och lämnade honom hemma för att släpa en säck rådjursmat till skogen. Jag brukar mata dem vid en sjö där en bäck slingrar sig från sjön och ut i skogen, för där ligger vattnet alltid öppet, sikten är god, och skogen erbjuder skydd för djuren.

För tillfället stod matplatsen tom på fyrbenta besökare. Jag la ut födan och traskade hemåt. Efter ett tag passerade jag det stora stenblocket där jag och hunden hade mött rådjuret 2 timmar tidigare och gissa min förvåning när jag nu upptäckte att rådjuret stod kvar! Det stod med rumpan mot mig, lutade sitt huvud ifrån mig och under magen skymtade jag den lilla mulen som tuggade och tuggade.

Där stod alltså rådjuret och idisslade i lugn och ro. Efter en stund kunde jag inte låta bli att göra min närvaro känt så jag pratade till rådjuret som höjde sitt huvud, spelade med öronen och slutade att tugga för en kort stund. Men strax fortsatte rådjuret att idissla!

I ytterligare 10 minuter stod jag orörlig och tittade på djuret och när det idisslat klart, vände det sig om, blickade på mig, och promenerade i väg i lugn och ro.

Jag var allt annat än lika oberörd. Jag tycker att varje möte med vilt är som att få en stor stor gåva till skänks.

Någon som har en fin liten berättelse eller anekdot om möten med vilt?

Redigerat av Freyas: 14-02-2010, 06:14

[theseraphim]

när jag var sjutton-arton hade vi ett par riktigt charmiga rävar, en fjolårsunge och en årsunge(eller vad man säger) som var ute på bus, varje kväll kom de till våran tomt för att titta vad som hände och se om de kunde leka med någonting tex plasthinkar och dylikt var populärt. Sedan var de inte sena på att ta en korv eller två rakt ur näven och det var fantastiskt tyckte jag att se denna stora räv försiktigt komma så när och vara så lugn att den tog korv direkt ur näven.

Sedan har man haft närkontakt med älgko som knallade ut rakt ut i skogsvägen en sensommar när man tog en promenad men hon har riktigt kolugn:-) stannade och tittade på mig lite nyfiket eftersom hon var relativt van med människor så kände hon uppenbarligen inte mig som något hot. En vildapel stod i diket och den var så uppskattad att jag sonika fick gå runt älgen ut i diket på andra sidan men hon brydde sig inte hon stod där och mumsade och verkade inte alls känna någon stress över min närvaro.

Kommer ihåg gången jag stod och fiskade i en å en sommar och såg att något simmade mot stället där jag stod. En gräsand tänkte jag men när det kom närmre såg jag ingen pippi utan en bäver som var ute och patrullerade sitt område. Lugnt och fint smet den upp på andra sidan ån och började med sina bestyr på andra sidan medans jag stod kvar och fiskade på andra. Den drog ner ris och pinnar i vattnet och simmade iväg, så höll den på en tjugo minute sedan blev han helt vettskrämd av min närvaro ungefär som han glömt bort det i början:-)