Min hund avskyr igelkottar, det är det enda djur hon inte tycks kunna vänja sig vid. Hon har ett speciellt, ilsket skall som hon bara tar fram när vi möter en kotte. I början skrämde det nästan ihjäl mig när hon började skälla på till synes ingenting i mörkret på kvällspromenaden, men nu har jag lärt mig känna igen skallet.
Som tur är struntar igelkotten fullständigt i henne, han bryr sig oftast inte om att rulla ihop sig ens, inser väl att hon är ofarlig, eller att han är väl skyddad.
Min grannes stora sprigerspanielhane envisas med att försöka apportera kotten, han har kommit med den i munnen ett antal gånger. Inte heller det tycks emellertid imponera på igelkotten, man tycker att den borde hålla sig borta från deras tomt efter ett par sådana upplevelser, men icke...
Man tycker ju att jycken borde lära sig också efter att ha fått munnen full med taggar ett par gånger, men icke...
--------------------
Viveka i Alingsås
|