Jag trodde jag var frisk från utmattningsdepressionen. Började trappa ner medicinen, var glad. När jag i höstas började må lite sämre igen i samband med min älskad katts bortgång trodde jag att det bara var en tillfällig svacka. Nu efter några månader måste jag nog bara inse att jag har åkt dit igen. Blir hysteriskt ledsen för minsta lilla. Kroppen känns tung och det går väldigt långsamt att röra mig. Bara tanken på att plugga eller städa ger svår panikångest.
Men nu är i alla fall våren på väg. Och tack vare några otroligt vänliga odlaiter som kom med oroliga frågor om vart jag tagit vägen så har jag vågat mig tillbaka hit till odla. Vet ju att jag mår bra av att pyssla med växter... Så jag börjar lite försiktigt tänka på trädgården igen, nu när det äntligen blivit lite tö... Men... mina små frösådda småttingar inne på fönsterblecken... jag får ångest bara jag tänker på det... När vintern kom dog ungefär hälften. Vilket gav mig sån ångest att jag förträngde alltihop... vilket ledde till att flera dog. Nu finns inte många kvar. Fan vad dåligt samvete jag har för dom... känns som om jag svikit mina småttingar...
Nu har jag precis tagit mig i kragen och slängt de döda plantorna. Om jag kan få ner pulsen och börja andas normalt igen kanske jag till och med orkar plantera om de få som fortfarande lever... eller så får det vänta till i morgon. Ser fram emot att ta in änglatrumpeterna ur garaget, tror att dom lever iallafall. Men där behöver jag hjälp med omplanteringen (så jäkla tunga krukor) så jag väntar på min sambo...
Är inte helt säker på varför jag skrev det här inlägget... behövde väl bara skriva av mig lite och kanske få en liten uppmuntrande kram...
lite läskigt... *i behov av kram*
26-02-2010, 15:06
