Jag har ett barn med en grav hjärnskada. Hon är en strålande glad unge och de som lär känna henne gör hon stort intryck på. Hon är ett riktigt glädjepiller!
Men min stora sorg är att de männsikor som inte vågar lära känna henne dömer henne så hårt. Människor är rädda för henne, rädda att inte förstå vad hon säger. Rädda att hon ska göra nåt pinsamt.
Det är så klart tungt rent fysiskt att jobba med henne. Hon har dåligt minne så inlärningen och läxläsning tar extra tid. Men det jobbigaste och svåraste är att de myndigheter vi möter inte kan uppföra sig humant. Inte vilja se hennes behov och ge henne det hon har rätt till.
För två veckor sen blev jag tvungen att ta bort en av mina katter. Jag skrev lite om det i djur-tråden. Jag gråter fortfarande när jag kommer på att hon inte finns här hos oss.
--------------------
zon 5 (4) mellersta Dalarna
|