CITAT (Peztis @ 06-03-2010, 21:17)

Usch, vad vi är elaka! Anki kommer snart inte att våga skicka sina gissningar utan kommer sitta där och muttra att "jamen det där, det gissade jag ju för länge sedan men det blir ju sådant ståhej så då är jag tyst..."
Men jag antar att det egentligen är för att vi är så väldigt avundsjuka på Ankis kunskaper.
Antar det i alla fall...
Så snälla Anki, fortsätt med dina gissningar, ok?
Jag tycker inte att detta har med avundsjuka att göra. För mig har det inte det alls. Jag deltar och lär mig enormt mycket av att göra det. Nu i år har jag lyckats bra mycket bättre med mina gissningar än förra året. Och detta känns ju alltid bra. Jag beundrar Ankis och alla andras kunskaper när de bara genom att se ett litet litet frö kan komma på vad det är.
Och nog är det bra mycket roligare att så och odla plantor på busfrövis än när man bara gör som vanligt. Att försöka tyda de ledtrådar som ges. Att kasta sig in med hull och hår i dessa diskussioner som uppstår. Att få sig ett par rejäla skrattattacker i mellanåt. Att fundera så att man blir alldeles vimsig på vad det är man har sått.
Jag tror nog att de flesta av oss har gett sig in i detta just för att det är så här.
Jag tycker att en av mina absoluta favoritdikter uttrycker det här så bra:
I rörelse (Karin Boye)
Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.
Nog finns det mål och mening i vår färd -
men det är vägen, som är mödan värd.
Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.
På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.
Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr. Att så busfrön resulterar ju visst i vackra blommor (när man lyckas!) Men nog är det hela "cirkusen" runt omkring som är den stora behållningen? Det tycker i alla fall jag.
Redigerat av Rosmarin: 08-03-2010, 12:01