Tack alla vänner..., ...för stöd och uppmuntran! Alternativ

[Wargen]

Tack för alla vackra texter, vänliga ord och tankar, och för det stöd ni varit vid min dotter Ninas bortgång.
Livet går vidare men blir aldrig detsamma, och jag har svårt att finna glädje i något längre. Trädgården blommar, men det skänker ringa tröst tyvärr....
Orkar inte skriva så mycket, men jag är inne på odla ibland och tittar, ett sätt att hålla kontakten med verkligheten....

[Eva Swahn]

Kära vän!
Jag vet hur du har det. Livet blir aldrig detsamma. Det finns ingen tröst och det finns ingen återvändo. Det är att med all kraft som man kan uppbringa orka inse att ens liv ser ut som det gör och acceptera det. Det är en oerhört smärtsam process.

Men jag håller på att lära mig leva med sorgen, för den försvinner inte, jag bär den alltid inom mig - ibland syns den, men oftast bär jag den i ensamhet som ett hemligt rum, och så vill jag ha det. På så sätt förändras man själv också. Det är oundvikligt.

I mitt hemliga rum har jag också lärt mig att umgås med min son - men under andra villkor. Här har vi ibland riktigt roligt tillsammans. Jag hoppas innerligt att du, när den allra värsta tiden är över, kan skapa ett sätt att fortsätta ha din dotter omkring dig, även om det aldrig kan bli på samma vis som förr. För barn försvinner inte, men det gäller att lära sig hantera de förändrade villkoren, hur ont det än gör.

Det tar tid.
Eva