Ingen lätt fråga att besvara men jag skall göra ett försök. Tyvärr är det så att dom vetenskapliga namnen ändras då och då. Detta har flera orsaker. En är att ibland har samma art fått flera olika namn av olika beskrivare(auktor), sk synonymer. Ibland har det motsatta skett, olika närbesläktade arter har fått samma namn, kallas homonymer. Enligt internationell nomenklatur är det alltid det första namnet som är giltigt. Så det kvittar om Linné satte ett namn på ett djur för 250 år sen och det har använts sen dess, om nån annan satte ett annat namn året innan så är det det som skall användas. Även om man upptäckte detta alldeles nyss. Detta sker även med släktnamnen.
Den största orsaken till namnbyten, främst då av släktnamnen, är dock att nån systematiker varit inne och pillat. Det enda inom systematiken som är ordentligt definierat är arten, det är en grupp av individer som inbördes kan ge upphov till fertil avkomma. Vet inte om det var Linné som var inblandad i detta eller om det kom senare. Nu har man upptäckt att artbegreppet är lite flytande, det finns artkomplex som ger systematikerna gråa hår. Rätt åt dom.
Arterna sammanförs till släkten, släktena till familjer, familjerna till ordningar, ordningarna till klasser, klasserna till provinser. Så var det tänkt men det har visat sig behövligt med fler uppdelningar så det finns underarter, undersläkten, översläkten, underfamiljer och överfamiljer. Dom högre indelningarna är inga större problem, det är mest vad gäller släkten som viss turbulens uppstår. Frågan är var man lägga gränsen för släktskap.
Man kan bara gå till den egna släkten, hur stor är den? Om man räknar bara med sina föräldrar så det dom och ens syskon, barn och syskonbarn. Men går man ett steg längre tillbaka så inräkas kusinerna också. Ytterligare ett steg så tillkommer sysslingarna osv. Att alla är släkt är en sak, problemet är vad som räknas som EN släkt.
Tyvärr tycker jag att systematikerna beträffande släktena närmar sig artbegreppet mer och mer, detta eftersom det med hjälp av DNA mm går att bena ut släktförhållandena mer. Resultatet av all denna forskning går ut över oss vanliga dödliga eftersom namnen ändras hela tiden.
Några exempel: I praktbandet Svenska fjärilar från 1941 har amiralen och tistelfjärilen släktnamnet Pyrameis. Påfågelöga, sorgmantel, och nässelfjäril heter Vanessa. I Gullanders bok Nordens dagfjärilar från 59 har amiralen och tistlfjärilen fått överta Vannessa, istället heter påfågelögat och sorgmanteln Nymphalis. Nässelfjärilen Aglais. Hos Higgins & Riley Europas fjärilar från 1970 har sen påfågelögat fått namnet Inachis.
Gullander har 19 arter av pärlemorfjärilar med släktnamnet Argynnis. I Europas fjärilar har detta släkte splittrats upp i en mängd olika släkten, det är bara Silverstreckad pärlemorfjäril som fortfarande heter Argynnis paphia.
Nu är jag inte motståndare till släktforskning men jag tycker att det ibland går för långt. Framför allt tycker jag att invanda vetenskapliga namn skall användas. Sen kan systematikerna få leka med sina under- och över-släkten hur dom vill. Naturen skiter fullständigt vilket namn människan vill ha på alla djur och växter, dessutom är verkligheten ibland svår att passa in i våra konstruerade system.
Ett bildsvep, Från naturen och trädgården
15-07-2004, 17:39
Liljan Medallion kör för fullt. Köpte 3 lökar till hösten för 2 år sen. Förra året kom det 3 stänglar, i år är dom 5. 
