Pelargoner, tagetes, begonior och dahlior har varit riktiga hatobjekt för mig. Numera säger jag ingen sommar utan dem
Så jag har lärt mig att "aldrig" förvånansvärt fort kan förändras till "alltid".
Det som fortfarande absolut går bort hos mig är:
allt som har barr; de tycker jag passar bättre i skogen än i trädgården,
ormbunkar, de är äckliga
och ligularia; fantasilöst och fult.
Formklippta träd har jag svårt för också.
Bergenia är en annan sån där tråkig, vill-inte-ha växt, men nu funderar jag på om de inte skulle passa alldeles utmärkt i slänten vid garageuppfarten...
Man ska aldrig säga aldrig