NYTT HEM ÅT MINA KATTER!, Snälla, kan någon hjälpa.. Alternativ

[cic]

Jag ska försöka att fatta mig kort.

För åtta år sen flyttade två söta och rara bondkatter hem till mig. En silvertabby hona som fick namnet Vera och en svart hane som fick namnet Toulouse. Livet lekte i sus och dus och vi var såååå lyckliga tillsammans.

För två år sen träffade jag en ny kärlek. Han är väldigt allergisk mot katter. Jag flyttade i alla fall in till honom och katterna flyttade tillfälligt in hos en kompis tiil mig. Men efter ett tag blev det ohållbart för Vera och Toulouse att bo i en etta i Malmö. De bråkade för mycket med en tredje katt som redan bodde där.

Katterna fick då flytta in hos ett par unga rara tjejer i en stor lägenhet här i Jönköping där jag också bor nu mera. Nu kan de inte längre bo där heller, då kollektivet ska upplösas.

Jag klarar helt enkelt inte av att avliva de små rara liven pga. att jag inte kan ta hand om dom längre. Jag har satt upp lappar överallt och satt in annons i tidningen, men folk vill inte ha fullvuxna katter.

Hur ska jag göra? Vill någon ha två underbara kissemissar? Är det någon som vet någon pensionat i närheten av Jönköping?

Det här är så otroligt jobbigt för mig. Jag känner mig som en dålig och ansvarslös människa.. Jag älskar katterna villkorslöst..

Hjälp mig någon, snälla..

[pejori]

Till Laika men mest till Saiai:
Visst, ni har delvis rätt antar jag, även om era kommentrer går som pilar rakt in i hjärtat. Om ni ville såra mig och vara elaka så har ni lyckats. Ni verkar tro att det här har varit/är en enkel sak för mig. Ni vet ingeting. Ni vet inte hur jag har gråtit och kämpat. Ni vet ingenting om hur mitt liv ser ut eller hur min relation till Jens är (vår historia, vår framtid). Jag borde såklart se till katterna först, men livet ser inte ut så, man väljer inte vem man blir kär i.
När jag skaffade katterna hade jag givetvis för avsikt att de skulle bo hos mig alltid. Min inställning är INTE att man kan behandla djur hur som helst. Det är just DÄRFÖR som det är så jävla jobbigt! Hade jag inte brytt mig hade jag väl avlivat dom för två år sen. Men jag tycker inte att jag har rätt att döda dom hur som helst.
Katterna är friska och krya och visar inga tecken på mental ohälsa. De är tillgivna, springer aldrig och gömmer sig, är sällskapssjuka och pratiga.

Ja, jag tycker synd om mig, för hur jag än vrider och vänder på det så är det jag som råder över deras framtid. Men självklart är det mest synd om katterna.

Vet inte hur era liv ser ut. Om ni har barn eller så. Men jag undrar bara, om några av era eventuella barn skulle bli allergiska, går då djuren före barnen? (Eftersom det nästa var okej att göra liknelsen med barn och djur)

Tack Nutten och råse-marie för att ni förstår min situation. Och tack pejori och Fenja för tips.

håller på dej. jag vet hur det känns
fick själv lämna bort min älskade collie när min son föddes allergisk .
det beslutet samt en totalsanering gjorde att han senare växte ifrån sin allergi
jag hade inte en tanke på att lämna bort min son och behålla hunden.
tyvärr tror jag inte att det blir bättre av att anklaga någon som väljer en människa före ett djur. det ÄR svårt, så jag tror mer på att hjälpa och stötta, än att anklaga i det läget