NYTT HEM ÅT MINA KATTER!, Snälla, kan någon hjälpa.. Alternativ

[cic]

Jag ska försöka att fatta mig kort.

För åtta år sen flyttade två söta och rara bondkatter hem till mig. En silvertabby hona som fick namnet Vera och en svart hane som fick namnet Toulouse. Livet lekte i sus och dus och vi var såååå lyckliga tillsammans.

För två år sen träffade jag en ny kärlek. Han är väldigt allergisk mot katter. Jag flyttade i alla fall in till honom och katterna flyttade tillfälligt in hos en kompis tiil mig. Men efter ett tag blev det ohållbart för Vera och Toulouse att bo i en etta i Malmö. De bråkade för mycket med en tredje katt som redan bodde där.

Katterna fick då flytta in hos ett par unga rara tjejer i en stor lägenhet här i Jönköping där jag också bor nu mera. Nu kan de inte längre bo där heller, då kollektivet ska upplösas.

Jag klarar helt enkelt inte av att avliva de små rara liven pga. att jag inte kan ta hand om dom längre. Jag har satt upp lappar överallt och satt in annons i tidningen, men folk vill inte ha fullvuxna katter.

Hur ska jag göra? Vill någon ha två underbara kissemissar? Är det någon som vet någon pensionat i närheten av Jönköping?

Det här är så otroligt jobbigt för mig. Jag känner mig som en dålig och ansvarslös människa.. Jag älskar katterna villkorslöst..

Hjälp mig någon, snälla..

[Saiai]

Till Laika men mest till Saiai:
Visst, ni har delvis rätt antar jag, även om era kommentrer går som pilar rakt in i hjärtat. Om ni ville såra mig och vara elaka så har ni lyckats. Ni verkar tro att det här har varit/är en enkel sak för mig. Ni vet ingeting. Ni vet inte hur jag har gråtit och kämpat. Ni vet ingenting om hur mitt liv ser ut eller hur min relation till Jens är (vår historia, vår framtid). Jag borde såklart se till katterna först, men livet ser inte ut så, man väljer inte vem man blir kär i.
När jag skaffade katterna hade jag givetvis för avsikt att de skulle bo hos mig alltid. Min inställning är INTE att man kan behandla djur hur som helst. Det är just DÄRFÖR som det är så jävla jobbigt! Hade jag inte brytt mig hade jag väl avlivat dom för två år sen. Men jag tycker inte att jag har rätt att döda dom hur som helst.
Katterna är friska och krya och visar inga tecken på mental ohälsa. De är tillgivna, springer aldrig och gömmer sig, är sällskapssjuka och pratiga.

Ja, jag tycker synd om mig, för hur jag än vrider och vänder på det så är det jag som råder över deras framtid.  Men självklart är det mest synd om katterna.

Vet inte hur era liv ser ut. Om ni har barn eller så. Men jag undrar bara, om några av era eventuella barn skulle bli allergiska, går då djuren före barnen? (Eftersom det nästa var okej att göra liknelsen med barn och djur)

Tack Nutten och råse-marie för att ni förstår min situation. Och tack pejori och Fenja för tips.

Lider med dig angående de val du måste göra och tycker att inläggen ifrån Laika och Saiai tyder på bristande empati (detta trots förmågan(?) att leva sig in i just katternas situation)

Om det kan vara någon tröst är katter ju som du vet ganska självständiga och har lätt för att anpassa sig till nya omständigheter. Det är iallafall min erfarenhet. Passar inte en viss omständighet för en katt så ser han/hon till att ändra på det.

Eftersom det inte med säkerhet går att förutse vad som ska hända i livet är det omöjligt att göra sådana åtaganden när man skaffar katt som bl.a. att en katt aldrig ska behöva flytta från hem till hem osv. (men Laika och Saiai har väl upprättat samboavtal med sina katter... om de ens har några...)

Jag har också erfarenhet av att på senare tid bli allergiskt för katt vilket varit och fortfarande är en stor sorg i mitt liv. Att aldrig mer kunna närma mig en katt utan att antingen bli snuvig, serienysa och få ögonkli eller vara "halvsederad" av allergimedicin.

Har också ställts inför ett liknande val vilket innebar att min katt fick bosätta sig hos min far något han stortrivdes med. Själv hade jag sådan ångest. Trodde han skulle bli både överkörd och uppäten på samma gång men han hade det toppenbra och levde lycklig i alla sina dagar, jag kunde ju också komma och hälsade på och såg till att han fortfarande trivdes. (Jag tror lätt man projicerar sina egna känslor på katten och inbillar sig att de känner samma sak, vilket kan vara nog så egoistiskt...)

I naturen är de flesta vildkatter solitärer (parningstiden borträknad) De klarar sig bra på egen tass. Tamkatter är inte lika självständiga utan mer tillgivna vilket också innebär att de kan knyta an till såväl människor som till nya mänskliga bekantskaper.

På landet finns det alltid dem som är villiga att ta sig an vuxna katter. Det vet jag flera som har gjort. Tyvärr har jag därför inga heta tips på personer som är intresserade av katt för tillfället är jag rädd.

Hoppas att du hittar en bra, ny kattfamilj till dina katter.
Vänliga Hälsningar:
Jill-Ulrika

Men oj!!! Inte var det min mening att såra eller vara elak! Jag skrev två rader om hur jag tror jag hade agerat, och gjorde en gång i tiden när jag träffade min man och det är 20 år sen. Han gillade katter (och tålde dom) och det var viktigt för mig. Inte ville jag döma dig för att du har valt en allergisk karl! Jag tror inte att jag på dessa två rader skrev nåt om att andra skulle välja katter framför sin kärlek (eller sina barn), nu blev jag verkligen sårad....
Hade jag vetat hur man lätt och rätt omplacerar katter, hade mina kattungars mamma inte haft några problem, och hon är inte ens min katt. Nu går hon kanske en osäker framtid till mötes, men jag "räddade" iaf hennes två ungar...Och om vi kan ge varandra tips på hur vi kan hjälpa katterna blir jag jätteglad. Tyvärr är det svårt att omplacera vuxna katter, det sa t.o.m. en tjej jag känner som arbetar med djur. Jag hoppade över en massa inlägg i den här tråden, eftersom de innehöll så mycket svordomar, men tvingade mig att läsa igenom för att mitt inlägg var inblandat. Jag ber dig om förlåtelse om du uppfattat mitt inlägg så som du säger. Nåt tips har jag inte tyvärr,men min förståelse och empati till fullo