Inser att jag kanske skulle ha varit lite tydligare när jag startade denna tråd, barnen är numera "vuxna" och det är bara den 21-årige sonen som fortfarande bor kvar hemma. Han lider av ett autistiskt syndrom och lär inte lämna hemmet ännu under överskådlig tid, handikappet är inget man ser eller märker direkt när man möter honom men det är vissa funktioner som inte fungerar som de skall. Han är en klippa på datorer men det är ungefär det enda han är intresserad av och det är svårt att försöka diskutera något annat än det tillsammans med honom, blev således väldigt tomt när döttrarna flyttade ut.
Barnens mamma (min numera ex-fru) dog inte av sin hjärntumör, hon opererades strax efter midsommar -97 men drabbades av epilepsi efter det och blev totalt personlighetsförändrad efteråt. Tre dagar före julafton samma år försvann hon utan ett ord från hemmet och sedan dess har jag rott båten ensam. Har ingen som helst konakt med henne och varken jag eller barnen vet var hon befinner sig, inte ens hennes tvillingbror som bor i närheten vet. Hur som helst så har det varit en del tunga år och jag fattar inte riktigt själv att det överhuvud taget har gått men på något sätt så...
Jag har varit med på flera olika dejtingsajter genom åren och deltagit i allehanda fester och arrangemang, hade tom. ett förhållande mellan -01 till -04 men det tog tyvärr slut, mycket för att jag hade ensamt ansvar för tre barn. Sedan dess har det inte blivit så mycket mer, visst har jag varit ute och dejtat även sedan dess men det har inte lett till något bestående. Är medlem på "Mötesplatsen" under samma nick som här fast med stort M och har tom. samma presentationsbild där som här fast numera är jag där mest för chattens skull.
Drabbades av en stroke (propp i hjärnan) kring Lucia -05 och en till i februari -08 och efter dessa har jag tappat lite av gnistan och stundtals varit ganska så deprimerad och inte haft någon egentlig ork/lust att engagera mig i något nytt.
Oj! Det blev långt detta....
Ensamhet, ...en jälla plåga....
25-06-2010, 21:22
