Mycket av det du skriver känner jag igen mig i... Även jag har alltid haft ett stort andligt behov men får inte mina egna känslor och upplevelser att passa in i någon form av organiserad religionsutövning, och jag står verkligen inte ut med den uteslutande "det är bara vi som har rätt"-inställningen som i princip alla religioner har. Om man säger så här, jag tror inte att Gud är så egoistisk och småaktig att h*n bara skulle acceptera en om man tror enligt just en specifik lära, utan att det som räknas är hur man är som människa, ens egen känsla för rätt och fel och hur man ser på resten av världen.
Får jag frågan så svarar jag oftast att ja, jag är kristen. Men... ska man vara noggrann så är ju en av grundstenarna inom kristendomen att det ENDA sättet att bli frälst, komma till himmelen eller vad man nu vill kalla det, är genom att tro på Jesus Kristus. Och det tror jag verkligen inte! Skulle alla otroligt godhjärtade underbara människor i andra religioner vara evigt fördömda bara för att de inte tror på just Jesus? Nej, så dum tror jag inte Gud är. (ursäkta om någon tar illa upp av min formulering!)
Så jag, liksom du silos, har funnit MIN andlighet inte i någon organiserad religion, utan i mig själv, mina egna känslor och upplevelser. Jag kräver inte av någon annan att tro. Tror inte det hänger på det, utan på hur du är mot dig själv, dina medmänniskor, naturen, djuren, hela världen...
Så tycker jag.
Andlighet,tro,Gud etc....
14-07-2010, 11:00
