Jag har en djup inre tro som bot i mig sedan jag var barn,kanske beror det på att jag är uppvuxen i ett kristet hem,men min djupa tro finns kvar,inte på det gammla viset att man måste gå i kyrkan varje söndag eller att jag tillhör en församling inte alls,min tro är helt fristående och berör bara mig personligen.Att tro på gud är så himmla naturligt för mig särskillt när man lever nära naturen varge dag,fast många gånger blir man "Thomas tvivlaren" och undrar om det hjälper att tro:)men något måste man tro på !gud eller bara livet,men det är gott att ha sin tro när det kör ihop sig

särskillt när man har nära vänner som drabbas av cancer,då är det gott ha något att be till eller bejaka,det lindrar själen