Jag säger och skriver stod.
Fast jag är nog ibland lite för "petig" när det kommer till språk och skrift och har alltid varit. Jag kommer ihåg när min klasskamrat och jag rotade fram gamla kasserade skrivböcker i en container på skolan för att vi ville lära oss att skriva "riktig" skrivstil och inte det nya påfundet som kom på 70-talet.

Mina föräldrar och även min mormor var väldigt noga med såväl tal och skrift - även om de i annat var tämligen liberala - dialektala uttryck som till exempel "änna" och "la" var således tabu.
Idag när så många skriver på internet - och vågar skriva vilket jag tycker är strålande - kan jag personligen få rysningar när jag ser hur många stavar och alla grammatiska fel. Men, de skriver och uttrycker sig vilket är underbart! Ibland kan man undra vad som egentligen menas men med lite eftertanke går det oftast också bra. Det viktigaste är ändå att folk faktiskt skriver som aldrig förr - tankar man kanske aldrig fått ta del av krafsar nu ner på usel svenska med (antagligen) pekfingervals. Men, man får ta del av dem!
Sedan är det såklart en hel del kanske inte så genomtänkta tankar som skrivs också men det är upp till mig att sålla vad jag vill ta del av, eller hur?

Sedan är jag själv inte ofelbar (vem är det?) och gör ofta slarvfel. Men, jag brukar oftast försöka hinna med att läsa igenom det jag skrivit innan jag trycker på <enter>. Fast det väl alla att den sämsta korrekturläsaren är en själv.
PS. Vad gäller Nils Holgersson är det också ett exempel jag brukar ta upp för att beskriva hur språket utvecklas. Men, egentligen är det väl bara pluralformerna på verben som har redigerats - ändå gör det en sådan skillnad. Ett annat exempel är den äldre Västgötalagen. Läs den i en handvändning. ;