Tillsammans med tiden.
En dag stängdes dörren till mitt rum och ödet sa mig; var stilla. Det var då jag upptäckte tiden. Den hade legat gömd under ett lock av händelser och brådskande beslut. Det var då jag lyfte på locket. Så märkligt! Där låg ju tiden helt obegagnad, helt sig själv slät och frisk, som i vila. Jag såg på tiden med vördnad. Jag såg mig ny, jag sjönk i en underbar händelselöshet tillsammans med tiden lyssnade till att jag lever: ett knappt förnimbart sorl. Erik Lindegren
|