Om mig Alternativ

[abbbe]

Jag trodde jag var rik. Rik på kärlek och lycka och även uppskattelse. Pengar fanns men det var inget som kunde jämföras med de andra rikedomarna. Jag kände mig stark och alert då. Jag trodde starkt på mig själv - jag var ju frisk, modig, snygg och glad. Livet var jag helt nöjd med, jag kunde inte tänka mig att ha det bättre. Motgångar kom ibland, men det fanns inget som störde mig mer än en dag - jag hade lätt att vända mig åt den ljusa sidan och ha det lika bra igen. Det var dock inte så länge sedan. Men det känns så nu med kontrasten. För nu är jag fattig. Det bor en svart mask i mig. Den slukar mig inifrån. Den gör snabba ryck och jag blir snabbt panikslagen och när den väl biter mig inifrån blir jag orolig, deprimerad, arg, kall och sen varm, men mest av allt RÄDD - allt på en och samma gång, under en längre tid. Jag har ingen att prata med. Allt och alla är borta. Jag har blivit lämnad och är otroligt svartsjuk.

Jag vet att tiden är medicinen här. Men att bo med den svarta masken i tre dagar nu är jag absolut inte van med. Jag som trodde jag var stark, ung och positiv - men jag ger upp. Den svarta masken i mig äger mig helt och hållet. Man tror att man kan klara av mycket, men alltid finns där något, oberoende på storlek, som kan slå dig på en punkt som helt gör att du blir förkrossad.
Jag har haft det för bra tidigare. Jag har sett lite ner på de som haft det psykiskt dåligt i flera dagar. Le för i helvete brukade jag tänka. Nu får jag smaka på det själv. Men jag är redan trött på det här. Jag vill resa mig upp och le som jag alltid gör, men det här går inte. Och alla deprimerade jag har hört om kan jag förstå nu.

Allt kan vända så fort så fort kära medlemmar - i framtiden kommer jag att vara rädd. Denna period är något jag absolut inte kommer glömma.

Jag har ingen att prata med just nu. Jag är helt stum. Jag skriver det här. Jag skäms absolut inte över att berätta mina känslor - speciellt inte här. Ni är gamla erfarna och har säkert upplevt liknande. Men visst, vill ni så får ni göra narr av mig pga tidigare händelser. Botten är redan nådd så att säga. Men än vågar jag göra något. Jag vågar i alla fall skriva av mig. Även när jag har det som sämst.

[Solstorm]

Att drabbas av sorg och chock samtidigt är den svåraste sorgen att hämta sig ifrån. Jag tror att det ligger mycket i pratet om ett sorgeår. Första året är värst, och allra första tiden allra värst förstås. En del människor glömmer att äta eller klarar inte av att äta. Om du kan så är det viktigt att äta nyttigt, om du har svårt för att äta så måste du ändå försöka tvinga i dig något vad som helst oavsett hur onyttigt det är. Det är viktigt att få NÅGOT i sig.

Det svåraste är ångesten. Ångesten över något som man själv inte har möjlighet att påverka. När ångesten trycker över bröstet och det är svårt att andas. Jag har varit i din situation för många år sedan. Eftersom jag är rädd för tabletter så tog jag istället två groggar ibland. Ångesten släpper och det är en fanstistisk vila att kunna andas fritt igen för några timmar. Spriten fungerar verkligen som läkemedel ibland men det kan vara en farlig väg också. Jag vågade aldrig ta dessa groggarna två dagar rad eftersom det i en sådan situation är lättare att bli alkoholist än någonsin annars.

De stunder när sorgen inte är som värst så kan du försöka tänka på det positiva som trots allt finns. Det finns säkert småsaker som du irriterat dig på som försvinner nu. Hur man klämmer på kaviartuben, hår i tvättstället eller något annat. Det kanske finns saker du har avstått från att göra tidigare som faktiskt är möjliga nu.

Även om vägen är svår nu så kommer det att bli bättre så småningom.