Om mig Alternativ

[abbbe]

Jag trodde jag var rik. Rik på kärlek och lycka och även uppskattelse. Pengar fanns men det var inget som kunde jämföras med de andra rikedomarna. Jag kände mig stark och alert då. Jag trodde starkt på mig själv - jag var ju frisk, modig, snygg och glad. Livet var jag helt nöjd med, jag kunde inte tänka mig att ha det bättre. Motgångar kom ibland, men det fanns inget som störde mig mer än en dag - jag hade lätt att vända mig åt den ljusa sidan och ha det lika bra igen. Det var dock inte så länge sedan. Men det känns så nu med kontrasten. För nu är jag fattig. Det bor en svart mask i mig. Den slukar mig inifrån. Den gör snabba ryck och jag blir snabbt panikslagen och när den väl biter mig inifrån blir jag orolig, deprimerad, arg, kall och sen varm, men mest av allt RÄDD - allt på en och samma gång, under en längre tid. Jag har ingen att prata med. Allt och alla är borta. Jag har blivit lämnad och är otroligt svartsjuk.

Jag vet att tiden är medicinen här. Men att bo med den svarta masken i tre dagar nu är jag absolut inte van med. Jag som trodde jag var stark, ung och positiv - men jag ger upp. Den svarta masken i mig äger mig helt och hållet. Man tror att man kan klara av mycket, men alltid finns där något, oberoende på storlek, som kan slå dig på en punkt som helt gör att du blir förkrossad.
Jag har haft det för bra tidigare. Jag har sett lite ner på de som haft det psykiskt dåligt i flera dagar. Le för i helvete brukade jag tänka. Nu får jag smaka på det själv. Men jag är redan trött på det här. Jag vill resa mig upp och le som jag alltid gör, men det här går inte. Och alla deprimerade jag har hört om kan jag förstå nu.

Allt kan vända så fort så fort kära medlemmar - i framtiden kommer jag att vara rädd. Denna period är något jag absolut inte kommer glömma.

Jag har ingen att prata med just nu. Jag är helt stum. Jag skriver det här. Jag skäms absolut inte över att berätta mina känslor - speciellt inte här. Ni är gamla erfarna och har säkert upplevt liknande. Men visst, vill ni så får ni göra narr av mig pga tidigare händelser. Botten är redan nådd så att säga. Men än vågar jag göra något. Jag vågar i alla fall skriva av mig. Även när jag har det som sämst.

[fuchsian]

Abbbe,

Låt sorgen komma ut, stäng inte in den med mediciner, för då blir det endast ytterligare en tid som det hela dras över en längre tid än att du orkar kämpa och använda av hela ditt ilska, raseri och vad det månne vara med det du börjat med, att skriva av dig!
Skriv när det känns som värst och skäll ut vem som helst på papper och lägg det undan.
Jag använde av målning och skrivandet och musiken (spelade piano som besatt). Jag målade de hemska bilderna, la undan dem, och med hjälp av min hypnoterapeut fick jag fram den onda ur mig.

Nu är det inte samma sak som din, men jag känner den övergivenheten och inte duga till och svartsjukan mot mina syskon.
Jag hittade hela mig ur detta kaos som jag fick gå igenom åter det som gömts sig innom mig, och nu kunde jag förstå att felet var ju inte mitt.
Tänk igenom vad du skulle vilja göra efteråt, gör små planer under dina bättre stunder och ha dom framme för inget är omöjligt och nu har du kanske en frihet som du inte ens tänkte på när du levde i din förra liv.

Det ljusnar sedan, du är inte sjuk men sårad i själen och det skrämmer dig, låt den inte göra det, utan mota bort det med alla medel. Tänk, du är en underbar och värdefull själ som just nu är vinklippt, men du kommer att få dem tillbaka, det är din rättighet.
Jag är mycket medveten om att vi vet inte vad som händer i morgon.....men önskar dig gott! ..fuchian...

Redigerat av fuchian: 09-09-2010, 11:37