Livet är grymt ibland. Att vänta på besked är nog det jobbigaste i detta skede, tycker också att det är dumt av läkaren att inte vänta till man vet vad patienten lider av.
Har själv upplevt detta då jag fick min andra aortadissektion i våras. Att vänta på beskedet gör att dagarna blir långa och nätterna ännu värre om man inte kan sova. Det är skönt att ha någon vid sin sida som kan trösta och ställa upp när det behövs, men själv vill jag inte tala om vad som kommer att hända i framtiden eftersom ingen kan säga hur länge jag får leva, 1 timme, 1 dag , 1vecka eller 10 år.
Så länge man har något att sysselsätta sig med är det bra...spelar ingen roll om det är att läsa, se på TV, göra saker med händerna, huvudsaken att man kan engagera sig i annat än sin sjukdom.
Du hjälper nog bäst bara genom att finnas till hands och låta henne prata när hon själv känner för det.
Håller tummarna för att det är dom 20% som gäller.

till dig och din vännina
Glad fd. amatörodlare vid Norrbottenskusten zon 5-6