Hej alla (som vill)!
Här kommer en låååång dikt.
Mellan 1858 - 1908 levde Langdon Smith, som var amerikansk krikgsreporter och författare.
1906 trycktes denna hans dikt för första gången. En strof hade kommit till lite då och då.
Den är en hyllning till hans hustru, en kärleksförklaring med miljardårs-perspektiv, som samtidigt beskriver evolutionens och livets grepp om samhörigheten mellan könen.
Jag tycker dikten är ljuvlig, med sin förmåga att fånga djupet i kärlekens förtrollning och magi.
När du var en grodlarv.När du var en grodlarv och jag var en fisk
- i Paleozoicum -
och intill varann
vid en långgrund strand
vi spratt genom slam och skum,
eller slog en snärt
med en smidig stjärt
genom dy i devonisk å -
var kroppen min full
utav livsglädjens gull
för jag älska´ dig redan då.
Ej omvärdens retande
nådde medvetande -
våra liv var i blindo ett letande
ända tills döden oss hann.
Djupt i slam
i en permtidsdamm
vila vi fann hos varann.
Men världen vreds runt i en tidens svarv
och bergen maldes till grus,
och när kretsloppen hade löpt runt några varv
såg vi åter dagens ljus.
Så blev vi kräldjur och kröp upp på land
med ben och lungor och fjäll.
Huden blev torr som en mumiehand,
bland lummerträd fann vi vårt tjäll.
Mitt spår kan ses än
där jag ses med min vän
som avtryck av tretåig fot -
men ingen tanke var klar
ingen kurs uppenbar,
ej fanns mål som vi strävade mot.
Och lyckligt vi levde och lyckligt vi dog
och bäddades in igen,
och än idag
kan ses våra drag
som gjutna i kolnad skog.
Eoner kom och eoner flög
och den död som i oss gripit tag
blev sköljdiväg av livets lög
och än en gång blev det dag.
Sen lätt och snabbt genom djungels träd
vi svängde oss elegant,
eller vlade skönt
på en bädd av grönt,
eller drucko vid källans kant.
Det var allt härliga år det där,
då vi i flockar höll ihop.
I den gröna sal
vårt första tal
växte fram ur tjut och rop.
Så kom det sig att vår kärleks makt
fick oss loss ur dödens tvång
och gång på gång
i en utvecklign lång
vi fördes från akt till akt.
Tills det kom en stund
då själens blund
blev bruten av himmelskt ljud,
då skuggor bröts,
i våra hjärtan göts
en dunkel blid av Gud.
Jag satte mig ned vid min hyddas vägg
och knackade yxan slät.
Bland skogens trän
jag högg en gren
och fäste den på min egg.
Jag la mig på pass
bland säv och vass
dit mammuten styrde sitt fjät.
Genom skinn och ben
drev jag in min sten
och jag minns än hur hemskt det lät.
Från öst och väst
till en blodig fest
vår stam
ur snåren kom fram.
Vi smorde vårt krås
med mammutsås
tills käken gick nästan i lås.
Mången objuden gäst
snodde till sig en rest
när festen led mot sitt slut,
för näst efter häst
smakar mammut bäst,
det var nog därför som den dog ut.
Och jag ristade sen
i elfelben
för oss två
så du skulle förstå.
Jag snidade allting, scen för scen,
hur mammuten föll för min sten.
Och min lyckade jakt
i än större prakt
på en grottvägg jag ock beskrev:
Där i rödockarns färg
genom ben och märg
kan man se hur min yxca jag drev.
Våra spår
de går
i miljarder år
genom Spring Tree och Bitter Springs.
I en stenkolsflöts
har vi kvävts till döds,
men i Trias vi återfötts.
Vi har skilts ibland
uti fjärran land,
men till lsut vi åter mötts.
Så fall ej i gråt
med en sorgens låt
ifall döden sklijer oss åt.
För vi vet att vår mull
på nytt ska bli full
med liv av gudomlig kraft,
och att denna gång
i en levnad lång
vi lycka och framgång haft.
Jag vill höja en skål
efter detta mål
som nu blivit till smutsig disk.
Låt oss sdricka nu
för den tid när du
var en grodlarv, och jag var en fisk.
Dagens, eller veckans dikt.
03-06-2004, 21:48
