CITAT (Eva i Skåne @ 08-01-2011, 15:25)
Ämnet är intressant! Demens är grymt - framför allt mot de anhöriga, tror jag.
Jag har upplevt en farförälder som blev riktigt dement och jag vet hur hårt det tog på min pappa varje gång vi varit på besök.
I flera år har mitt minne varit si så där och jag har sett/hört att mina barn reagerar.
Det har också bekymrat mig så en dag tog jag mig i kragen och kontaktade vårdcentralens "minnesteam". Nånstans måste man kanske göra mer än skoja om "alzheimer light".
Jag träffade en underbar terapeut som gjorde en massa minnestester och sen har jag varit hos läkare och ska också lämna en del blodprover nu efter helgerna. Jag har fått byta en medicinsort och är nu nästan övertygad att det inte är en begynnande demens jag har, men riktigt säker känner jag mig nog efter återbesöket.
Jag tog med mamma och dom gjorde en CT skalle, nån typ av röntgen men dom såg inga förändringar. Jag hadde några riktigt jobbiga år då hon blev sämre och sämre, vi bodde väldigt nära varandra.
Hennes liv blev mitt och jag jobbade heltid. Svårast var att få henne att fatta att inte köra bil, jag blev tvungen att gömma nycklarna för hon tog bilen men hittade inte hem. Då blev hon riktigt galen! Det eviga malandet om samma sak hela tiden tog nog knäcken på mej så jag blev sjuk, fick ulcerös colit på kuppen.
Det avgjorde allt och jag fick en plats på hemmet för min mamma, så inget ont som har nåt gott med sig.
Älskar min fina mamma! ♥♥♥
Demens och vanlig glömska!
08-01-2011, 00:38
