Jag har följt Alzheimer och senil demens på nära håll, och det skrämmer vettet ur mig! De anhörigas sjukdom är säkert en korrekt beskrivning, men att (som många tror) den sjuke är lycklig i sin lilla värld är så fel! Som KRT skriver är det ofta en rätt lång period när man märker hur allt börjar "slira". Den perioden är oftast mycket ångestfylld! Längre fram "i glömskan" har jag fått se hur den sjuka t ex gång på gång varit tvungen att få beskedet att maken , som hon frågade efter, ju var död. Djup sorg - glömska - samma sorg när hon nästa gång frågade efter honom. Måtte, måtte man slippa det trots dåliga gener!
|