Äldre träd som hamlats regelbundet hela livet, och som dessutom hamlats från knutor som relativt snabbt kan övervalla, brukar klara årlig total hamling väl. Man ser om årstillväxten blir gles eller kort ett år om något annat måste göras än att ta bort alla grenar.
På många ställen i städer ser man att man lämnar korta årsskott som bildats lite snett och vint på knutorna. Man lämnar inte tappar på starkväxande skott, men några skott som är svagväxande. Detta för att ge lite mer energi tidigt vid bladsprickning, och för att förstärka övervallningen.
Det finns ett sätt att hamla som är att ta hälften eller 2/3 av alla grenar invid knutorna och låta trädet i övrigt behålla resten ett år till. Jag har testat detta på träd som verkat ha tappat livslusten, eller som inte hamlats på mer än tre-fyra år. Det har för- och nackdelar. Fördelen är att risken att man tar kål på det försvagade trädet är mindre. Nackdelen är att det man spar blir ett år grövre nästa gång man tar det, och att det är mycket opraktiskt att lirka sig in bland olika grova skott. Den glesare kronan med långre skott kan också bli aningen fragil och mindre vind- och snötålig.
Lind är beskärningståligare än de flesta trädarter och det är sällan de dukar under av regelbunden total hamling, både om man utför det varje och vartannat år, totalt eller delvis. Med ask måste man vara mycket mer noggrann i analysen av vad en trädindivid kan tänkas tåla.
Ja, och så är det viktigt att utföra hanmlingen å vårvintern eller tidiga våren förstås. Det är då beskärning stimulerar skottbildning.
--------------------
|